Gösta, Oscar & Johannes.

& ljuset lyser i mörkret, & mörkret har inte övervunnit det.
Johannesevangeliet 1:5 B2ooo.

De tre herrarna har följt mig. Ett evangeliets & namnets kvanteko, uppenbarat även i lektyr Hymner & Visor - tolkningar av Johannes Edfeldt (19o4 - 1997) samt de tirolska blåbergsmassiven. Vid ett krigsmonument skiftades från funktionellt till rosettprytt nätt för fot; för entré i Johannes kyrka, St. Johann, Österreich. Rosig i stuckaturer, livsbejakande altarkrönt av duvan i solen. Psalmboken viskades. En ung mans leende mötte mina ögons yra, vid kyrkosortin. Hans hjärtligt utforskande blick var förtröstan men ändock kom total förmörkelse över det jordiska livet, i en månes tid.

En liten hand var blidhet. En liten hand som knackade på, för att se om allt var väl med mig; grannen, under tiden som gästande i Kalmar. Hon hörde mig gråta. »Jag är olycklig«, sade jag & log ursäktande. Hon såg en systers sorg. Hon gav mig en chokladkaka; jag gav henne Gösta Berlings saga. Sagor & sötma är vår lindring men endast ljuset av hennes vänskapliga gest, kan läka.

I kullerstensbygden inleddes en häftig romans med den söte, fete & smått farlige Oscar II; hans hyllnings gräddbakelse på kafé Kullzénska var kel för gom hos en olyckligtvis osmekt. När jugend-estetikens historik berikade - någonting skall en göra & att läsa är någonting; någonting monotont & ovidkommande - ekade han, nämnd i artikel. Ändock, alldeles utan bryderi tog jag farväl av den fete när jag tog farväl av Kullzénska, innerlig i min åstundan att ersätta grädden av Oscar II mot en kyss av Gustaf III. Endast hans bröstkorgs ljus, kan läka.

Mor förbjöd mig från att vara samman med Gösta, som hon i feberyras misstag kallade den störste av stoft. Jag svarade med stort fnitter; med ögons glitter, varse om att en sådan veklig varelse som jag omöjligtvis kan motstå magnetismens osvikliga naturlag. Mor vill inte att vi skall ses, sade jag i sommarljus; han kysste mig. Hon kallade dig för Gösta, sade jag i dunkelhöst; han kysste mig. Det var kärt att ägna mig åt syssla av äkta värde; hans mun min mun - annat än septembers monotona författande av min ovidkommande berättelse. Jag skrev

Ingen annan, ingen annan, ingen annan..

Ingen annan än Han, lös just så om hjärtat. Denna man med detta sköra, av ljus förgyllda hjärta, talade till mig med en stämma så smeksam att den blivit mig främmande; blivit till någonting jag endast kände som saknad. »När du är glad, & skrattar..«, sade han. Hans blick ren, hans tunga ren. Ren, varm, allt vad jag älskar. Han sade, att när jag fnittrar var det som i klang från en annan, högre dimension. Tänk, en sådan ynnest! Tänk att han sade så om mig.

»Det låter som ljus, som glitter.«
Som glitter.

Som en blomma vid sin stjälk.

o 1 8 o 3 o 3

Lördag & yttermeradagar i kompani med underarms blåådermönstring;
från Den Gyldene Fredens stearinbelysta trä, koppar,
mättade kroppar till lekfull odygdsbrygd i förortligt flickrum.
Att lära känna en människa är en dans med mången steg.

Det är sagt att en i avsikt meditativt förnummen resumé över en relations historia, skall bistå att lossa föreningens band. De mörka blå var slutna under hela Karlskirches konsert [TIMBRE.]; hela de fyra årstiderna fordrades, för att till fullo återblicka ögonblicken under körsbärsträdet, & allt. Att minnas till Vivaldi, behagade. Vår första nära afton var en alldeles festlig natt & en vacker dag älskade jag honom.

Det hände att Mannen var som natt & dag i sig självt. Kärleken är i nöd & lust, också förutan brudflor. Så avlägsen som tiden var, sedan förut betagen av Mans essens - enär aldrig förr så emottagen i mitt väsens essens; vi var menade.

Jag önskar att vi aldrig hade mötts. Det sägs vara gott att glädja sig över vad som har varit, att vördnadsfullt bära varits lärdomar in i sin storartade framtid. Skall allt vad ske, ske, skall världen vara varse att vad ske ideligen är av offer av den enskilde, för att ge en skild; en annan, av alltets förgreningar.

Vad han har lärt sig har varit sällsynt i omfattning, sade han. För egen del kan jag vare sig säga detsamma, el. ens önska så: det var näppeligen för en lärdomars lära, jag lade mig ned invid. Vore det ej för denna hans svärmeris chimär av kärleken, denna min ofruktsamma kärlek till honom, kunde jag om lyckosam ha levt som fruga & blivande moder i Östeuropa. Alla de rika lärdomar & oförglömliga upplevelser tiden med honom har givit, skulle jag utan att blinka låtit avhålla mig under detta liv så som de följande & var förflutet, för att få leva i vad jag levde för.

Vårens nakna morgnar & nattlig badkarsvy över körsbärsblomster, yppigt i det träd som under sommaren skänkte skugga när jag serverade kardemummakaffe, tillgivet kröp upp i famn för kyssar. Att från köksfönstret se honom komma hem, päronträdet vitt i periferin. Att höra honom säga, att äppelmustandet väcker all upprymdhet. Att lyssna till upprymdheten hos en virtuos. Makligheten framför Axess television & de intensiva insikterna ur enighet - ur träta. Hans hands hud mot mitt lårs nylon, vid symfonier & vid väntan på tåget. Hans tungas förtörnade smälek. Smärtan.

Med all kraft vill jag bedja Gud att beröva mig allt detta! Att föra mig till en tid när jag ej sett de gröna glimma. Allt detta, önskar jag få byta bort för att under en savande björk ge god di, omsluten av mörkrets mantel somna mot en kärastes bröstkorg, i äkthet sammanbindas & förevigas. Är det inte äkta är det ovidkommande; vad äkta är, är evigt.

Ögon känsliga för blå.

Asken Yggdrasil (Alf Henrikson, 19O5 - 1995) en vårens godnattsaga, ur Alfs mun förtäljd, i minne vid minnandet av att sova invid, en nackes fjun & vackra fräknar; värme. Så fann jag den nätta boken i väns inspirerande bokhylla. Skrev för att berätta, fick till svar att

Han precis hade inhandlat Karlfeldt & Lagerlöf; Gösta Berlings Saga synkron med GÖSTA & HILMA. Än mer livad än av litteraturvals utsökta bokbindning, över de stadiga & ädelådrat mönstrade handlederna, skymtande. De var av kropp försiktigt närmad, när jag sedan sådan förvedad evig tid likt ett tillgivet, aningens skamset & blygt djur smekte nos mot dess krön.

»Jag förstod inte hur känslig du är«, sade han. Så känslig så, ser all blå - de känsligas färg, ty dess höga frekvens är subtil. Han skrev

Anledningen till att kvinnor är mer mottagliga för universums signaler är för att deras antenn/hjärna är mer finkänslig & har lättare att känna av små vibrationer. Detta exemplifieras i fallet med dina ögon där tapparna i dina ögon är ovanligt känsliga & därför ser blått mer än vad andra gör.

Blå Lotus - oklar, detalj.

Vid åsyn av den klassiska litteraturen var repliken: Gustaf Fröding (186O - 1911); diktskrift funnen nära Yggdrasil. Skriften inbegrep sidoanteckningar i blyerts & ett brev till Viktor Rydberg (1828 - 1895) - Rydberg, som i ovan porträtt Blå Lotus läses, i förtrollning.

Den angorakofta som för mig är dovt blå - var den för de granna, svenska poeternas finstämda ögon, likaså blågå & inte gråblå; så känsliga så, till midjan vadande i blå - var det så?

Våra tungor var känsliga för varandra, i Klevgränd. Lårens nylon var känsligt för marken, på Skeppsholmen. Då veknade kvinnan & trängde sig tätt intill mannen & lade sin arm om hans skuldra & hängde sig fast vid hans hals & sade: / ..vi måste förlåta varandra.. (ur Mannen & Kvinnan, 1894 - Gustaf Fröding)

Carl & Karin.

Ideligen yppas: Hon levde i hans skugga.
Är det en mer ogin variant av sanningen:
Hon levde som hustru åt en fullkomligt lysande man!

Det råder inga tvivel om att Carl Larsson ansåg att kvinnans plats vvar i hemmet & inte bakom staffliet & att han genom hela äktenskapet var den dominante artisten, kring vilkens arbete livet kretsade. Karin lade sina egna konstnärsdrömmar åt sidan när hon gifte sig med Carl, tog ett kliv åt sidan, för att främja Carls karriär. Men hon tog ett bestämt kliv. /Karin Larsson & blommorna i Sundborn / Christina Högardh-Ihr.

»Man räcker ej till på två håll. Då måste ettdera gå på slarv & man blir ledsen & utpinad i onödan. «

Karin.

Carl & Karin.

I Grez-sur-Loing, France, förälskade sig unge Carl (1853 - 1919) i mörkt sköna vallonättlingen Karin (1859 - 1928) - & jag älskar den sekelskiftessaga familjen Larsson- var; är, i folksjäl ännu livs levande, förevigade i herrens aquareller av skandinavisk, japoniserad jugend med djärvt nationalromantiska penseldrag.

(Älskar, utan att se rosenskimmer: i sektion ALLENA är skriften Tillsammans, var Larssons vedermödor inses & gemenskap avundas, publicerad.)

Fru Larsson var essentiell för hans framgång - & skildrad berättelse ger sken av att han förstod att uppskatta detta; bara se de älskvärda målningarna! Skuggköld känner kvinnan endast när mannen vänder sin lågas sken bort från henne; inte ser henne, inte belyser hennes inverkan & djupa värde.

Hos henne finns intet behov av världens åskådan - hon behöver inte omvärldens firande bekräftelse. Blott hennes Man & de barn hans närvaro givit, skall aldrig förglömma henne. Om så, skall hon aldrig förtvina. De kreativa kvinnor vilka när primära drömmar om berömmelse för konstnärinneskap, före de önska ett lyckligt familjeliv, är jämförelsevis ytterst få. Att prisas av sin make är den klassiska kvinnans triumf.

De hemvävda tyger Karins experimentella, fria händer lät bjärt brodera, som sedermera förevigades i Carls exceptionella Sundborn-verk, inte endast skapade familjen Larssons intima hemkärhet & bidrog till makens konstmässiga framgång; faluröda Lilla Hyttnäs & dess boende samt gästande,. De frös fast i tiden, som en form av nordisk, naturnära civilisations folkliga ideal för estetik, romantik & strävsamhet - som en dyrbar gåva till de efterlevande; till dig & till mig.

Ateljé-Idyll (Karin & Suzanne) / Carl Larsson.