Arv.

Vaggan är den ark en omhuldad nyfödsling flyta fram uti så som fluten uti det heliga vattnet i sin moders kropp - oskuldsfull

i ett tyngdlöst tillstånd skyddad från det ok som kedjar foten, som är lerans fläck som är stenens hårdhet som är gravitationens tyngd;

vårt arv

som ger den allvarsamt drabbade en tyngd i sina steg.

Fotspårets avtryck mot jorden minner oss om arvet; vi ärvde jorden & vi ärvde synden. Vid världen är vi bundna, bundna vi är att bära världen fram.

Vi faller i rymden; faller ned på knä.
Tung är vår lekamen; tung vår själ att bära fram.
Vi avundas fåglarnas vingslag; vi längtar till luftens lätthet.
Vi är vandrare.

Det manifesterade jordelivets skuggning gör andens ljus synbart & att födas är att lita till sin förmåga att möta det mörker som här på jorden ger oss våra konturer.

Djärv nyfikenhet fordras för att möta jordens kontrast;

mörk mull;

smuts;

ett myller av liv;

en skugga;

ett ansikte.

Jordelivet ger oss ett ansikte. Ett ansikte som kan le.