Raja.

o181o26/27

En helg i Kalix, Haparanda & Tornio. Med grannflickan Ellinor från Ljungstigens barndom, njöts ljuva karameller med bittra samtalsämnen - hos mormor Anneli & morfar Raimo, betraktades fotografier från förr; så som det undersköna skärgårdsfotografiet förevigande mormors moder Elsa, med väninna. Dessa stenars ö kom vid kriget att svartbombarderas av die Deutschen.

1927 o724 Elsa (bakom väninna) i den finska skärgården.

Kafé Taavolagården (förflutets 18OO-tals bondgård) i Haparanda, serverade semmelbulle - i saffran - Mommo sade var den godaste hon ätit. Även min vetefria guldklimp var med söt, nybakad värme, maukas. Tillhörande är butik med nytt; för systerdotter Lo julpaketerades i rosa harlequin en tygsjöhäst, & gammalt; bord efter bord med bråte under buktande trätak. En liten minnesängel följde med mommo min, som sedan änglasyn av strålande ljus, vitvingad varelse, samlat de i vakande prydnader. När min ogudaaktige mor afton innan gränsresa skulle somna intill, hade Mommo manat: »Har du bett din kvällsbön?« Det hade mor minsann int gjort..

o181o27 Kafé Taavolagården.

Gränspassage (Haparanda - Tornio) betydde förberedelse för att smörja kråset finskt. Mor inhandlade karaktäristiskt mörkt rågbröd - ansett som Finlands nationalrätt, salta mintlakritsen Salmiakki samt den finska korv som vid barndomens sauna hos Mommo & Moffa grillades i kamin. När vi kom till Kalix för samkväm över mat, tog vi genast en munsbit av nostalgi.

o181o27 Tornion ortodoksinen kirkko.

Tornion ortodoksinen kirkko är en av endast två vackra byggnader i det beklagligt fula Tornio. Den andra ses i LAPPI.

K.Os[mo:ʹs].

o181o23

Oklara verk från veckans konstsession.

o181o Ikosm. (Oklar)

Verket Ikosms grund i gullpurpur ses i FÄRG.

o181o Mars. (Oklar)

Röda planeten skall i all ofullkomlighet torka & sedan stjärnbeströsslas.

o181o23 Det röda rymdskeppet. (Oklar)

Öm aga.

I sektion HAN & HON skrivet om att Befalla respektive Bifalla (rubriker jag rekommenderar den vars nyfikenhet väcks, att läsa). Likväl som i härskrift får fysisk fostran i famn, i egenskap av arketypisk version av detta, exemplifiera. Tror till fullo att traditionen av nogsamt mätt mått av öm aga skulle göra mången romantisk bindning gott.

Det är outsinligt tragiskt när en Kvinna vill trotsa fallenhets begär för fysisk fostran, som hennes natur ger distinkt uttryck för när hon kittlas av sexuell stränghet under så kallad lek, i bädden där hon ändock inte kan undfly att allvaret i sanning är genomträngande närvarande - ty under sexakten är våra masker placerade på nattduksbordet. Vi är i all bemärkelse nakna inför den vi omfamnar.

Lika outsinligt tragiskt är det när en Man inte förmår förhålla sig till denna skärpande dominans som hon - så som mången av kvinnor, i skild mån - behöver, & han lika så lockas av; en symbiotisk längtan efter att uppfylla varandras natur. Av klenmod vänder sig den vilsekomna mannen till pornografiska substitut; försummande den älskades fostransbehov & egen böjning - i förlängningen hela förhållandet, sängkammarlekar & - när den uppdämda energin inte finner annan utväg - konkret misshandel.

Att bortom proportion attackera & skymfa, är ren misshandel. Det är ett klent agerande som urholkar kärleken till en person, tilliten i en relation, samtidigt som det underminerar respekten för den som höjer hand el. bär giftig tunga - ty denne visar sig labil; den ledsagande att höja blicken mot skall obestridligt inte vara sådan tok. Den vansinnige är ett farligt sällskap som en skall få skörda destruktiv frukt tillsammans med, om en slår följe.

En mans välvilliga aga av sin kvinna skiljer sig markant från vansinnesdådens illvilliga karaktär, i vilka han angriper för att bryta ned. Ej uns av kärlek, ej uns av förståelse, finns vid sådant dåd - endast fragilt ego, framträdande skuggpsykologi & odisciplin vittnar det om, när han agerar utom sig som vid otro fastän endast smärre missöde.

Den ömma agan väcker ofta modernitets förfasade reaktion, men moderniteten har likaså omstöpt den ömsin hårdhänta handen, till en brutaliserad & förvirrad perversion där mannen skall plåga kvinnan sexuellt & kvinnan skall inte veta vad hon har gjort för att förtjäna det. Den vardagliga husefriden har blivit till en fetisherad piska invid sängen.

I ett förhållande där dynamiken dominant Man & undergiven Kvinna är central, kan paret med fördel fråga sig om deras inre begär inte ger klang av annan - sedan urminnes tider traditionell rådande - önskan, än att blott & bart fetischeras.

Ur Fantomen.

Mans jord.

Hon mindes ett ordspråk, som hennes far hade: Det är nöjsamt att dansa barfota, för ingen dans går lättare - men man kan få farliga stickor i fötterna! / Vilhelm Moberg - Mans kvinna.

Proletärlitteraturens härförare vill intet annat än att röva Kvinnan ur civiliseringens fatala klor; bort till skogs. Jan Fridegårds (1897 - 1968) Trägudars land (194O) har trälen Holme vem tar sin kvinna till flykt från den vikingabygd där deras frihet är intet, Bernhard Nordhs (19OO - 1972) Nybyggarna vid Bäversjön (1942) har nybyggaren Eskil som i utmarker skyggar med sin älskade & lika så i Vilhelm Mobergs (1898 - 1973) Mans kvinna (1933)

..begynte Håkan tala om planer som han hyst. Han talar om Stark-Ingel, en berömd man i hans släkt, som varken räddes andlig eller värdslig överhet. När han inte fick det han ville, så tog han sin kvinna med sig & gick på skogen. Där närde han sig av det vilda, & där levde han till sin död. & så gjorde alltid förr den man, som inte kunde leva i byn. & nu var han, Håkan, bliven en sådan man. Han kunde inte stanna kvar i Hägerbäck - därför att han ville ha henne för sig ensam. & här hade han inte satt sin fot djupare än att han kunde rycka upp den vilken stund som helst. Ty gården häftade han i skuld för, & den skulle han gå ifrån utan minsta sveda i sitt hjärta, även om han ägde den. Därför att han ville bli fri med henne.

Den röda tråden löper i sådan karmin att den ej kan frånses, & de skäl som ges om träldom, hämnd & hor kan intet vara annat än ljumma ursäkter för den egentliga hettan i att ta till flykt med egen kvinna, inte endast för att finna henne i sin rådjurslika prakt så naket inbjudande i stjärnmossa; må hända främst för att finna sig själv, i friheten.

Dessa män är sårbara inför känslan att myllan rinner dem ur händera; den rinner så flinkt att inte heller bondelivet - dess stinna juver & färggranna fält - är dem tillräckligt. De förknippar bruksjorden med skuldslaveriets fjättring & de fasar den utbredande industrialisering som ödelägger gård efter gård, själ efter själ; kvinna likväl som man. Det är frihet & det är natur, som de begär av myllan - & den erbjuder varken eller, när öket tas i pant.

De täta granarna i skogen skall gömma dem för omvärlden. Intet vakande byöga kan döma det hor de känner som kärlek, intet tillfälle skall ges att de liv de ger skall ta ifrån dem, inte en endaste herreman kan begära ränta för den jordkula där de äter oskattad ripa - & den förbannade civilisation Vilhelm Moberg bad fara åt helvete, kan inte svälja den ljuvligt djuriska honans renhet för att spotta ut den i förvridna, skändligt svärtade ben. Den kan inte förinta stoltheten i manlig självständighet & potens, till dess att det ansikte som i spegeln honom möter tillhör blott en förklemad, styrkestympad träl.

Då kunde ju en präst sedan stå upp vid hans mull & säga: Här i kistan vilar Håkan av Ingelssönernas släkt. Av jord är han kommen, hans liv gick åt till betalning av räntor & skatter för jorden, till jord skall han åter varda! / Mans kvinna.

Av jord är Man kommen; till jord skall han åter vända, under den tid blod än rinner varmt i hans röda åderflod.