Höggravid: ~1 månad av välsignat havandeskap kvar
& hon är en petit ros på cirka 2,4KG; ~3KG är det normala för bebisar nära v.37 - men flickor är nättare & mami ha alvkropp. Allt är väl & hon är närd, av friskt navelsflöde & nyttas föda. Frukostars bovetegröt berikas med ägg & kokosolja -
& kroppen min är fyllig; klotmage kivas med trindhets lår när de samsas om utrymme. Dessvärre sker utrymmeskivande även de inre organen sinsemellan, varför jag plötsligt har förlorat aptiten. Bebihippas kalasrätter var det sista ätliga att njuta av, innan nedkomst.
När bebbas tillväxtkurva kontrollerades sågs hon vara med huvudet nedåt. Från ett första ultraljuds skräddarposition - med händerna mot bröstkorgen, som sin mor på Uppsala akademiskas brits; det finns mången variant av fosterställning. Under mitt hjärta är hon skräddaren, med handen nära det egna hjärtat.
Nedåt har hon sedan månad 8 vilat. För henne, som så liten svävar i livs etervätska, tycks det må hända vara med siktet opp, som hon strävar. För henne, finns kanske intet opp intet ned. Hon bara Är.
Hennes hjässas gudomliga kronchakra, Är nära mitt skötes jordbundna rotchakra. Elektriskt när nära yoniägget i chakraharmonierande bergskristall; april månads sten. Hennes sten.
Hennes förberedese; att som ett sammansatt väsen, balanserande en änglalik framtid med ett djuriskt arv, bli ett med vår värld av dualitet.
Det gnistra om oss när de älskande fingrarna de mina är selenit mot skikt skiljande henne från dessas hud; när en passionens kraft stiger i min kropp & har den inre sfär hon bebo, att sväva.
Allt hon
Är
svävande.
Att bära hennes skapelse är en ny förnimmelse, av ursprung, som spinner ur ryggmärg & essensens av existensen.
Att bära henne är mitt Är.
v. 34. Fotografi: Azemine.
Hennes förberedelse - att intaga position, att gro. Att vara; att bli. Ansiktet rundas gulligt när muskulaturen för di stärks - samtidigt får mina bröst råmjölken. Min förberedelse; att välkomna. Att ta emot skapelsen.
Silkesnattlinne, torkad mango & ett förlossningsbrev understrykande att avvakta med avnavling tills jag ger mitt jakande, nedpackat, jämte bebifilt & de pyttigaste av plagg.
Njuter av graviditeten, skriver Sofie i journalen, för det är mig ett vemod att tro: tänk får jag aldrig igen uppleva detta; Det känns som om jag alltid vill vara gravid, säger jag ärligt. Det är älskligt att bära ett liv i skapelse; Det passar dig perfekt, svarar Sofie.
Jag kan bara se hennes ögon & de är vackra blå. De är ej under mask. Det är i en tid av maskeringar & polariseringar, min dotter skall komma till världen; världen är, vad den alltid är.
Världen Är.
Andra blå är förlorade; de blå hos snuttans papa har ej setts sedan sommaren. I den egna skuggans natt, skyggar han undan. Det smärtar mitt hjärta, det smärtar mitt Hjärta. Det skall djupast smärta honom själv, när han träder fram i ljuset av underkastelse inför Gud - & bländas - & världen är, vad världen är
& liv skall för alltid förbli.
Smyckad inför födelsedagen; jade & rosenkvarts om hals - önskad månsten önskar Tám, i öron.
The stars they would fall from the sky
if they knew the truth
The trees they would lay down and die
if they knew the truth
The seas they would violently rise
if they knew the truth
The moon shamefully turn from the light
if it knew the truth
The lily would crouch in the ground
if it knew the truth
The voices would stop making sounds
if they knew the truth
The rain it would stay in the cloud
if it knew the truth
The mountain come tumbling down
if it knew the truth
The farmer would bleed from her hands
if she knew the truth
The winds would stop cleaning the lands
if they knew the truth
The dogs would all run and hide
if they knew the truth
But a mother would still bear a child
The Truth / Christian Kjellvander
Rosenkort & volangvagga, önskar Azemine.
Tittut i vaggan: rar ros från Feral skall kröna vaggkorgen - i vilken en liten snuttenin, önskar Amaia, gömmer sig.
V. 36
framför barnkammare & altare.
& Hjärtat & jag är inte ensamma.
Medsystrar firade nalkad födelse; firade henne. Himmelen rodnade rosa; för henne. De skänkte oss lyckönskningar insamlade från nära & kära. Invid vit, volangprydd madickenvagga ögnade jag dessa brev & dessas ord - men inväntade med att mer nogsamt läsa, för att skirt hjärta & skör kajal. För att allt för vackert. Botaniserade vidare i presentkorgar; bland dofter & Elsa Beskow. Bland moder Maria & kärlek.
Flätad korg - önskar Cindy - med bleka tygblöjor, önskar Feral.
Den feminina tillgivenheten mättade oss, med sötma av kakao rullad i kokos; av dadel, pistage & rosenvatten bakat, serverat med smakrik frukt. Sältas champinjonpastej & rödbetsröra bredda över grönskas bovete-focaccia, syrligt toppad med en äppelcidervinägerstänkt grönkålssallad - dagen efter-äten med svarta kalamon & feta. Allt jublande gott. Den maskulina givmildheten tackar vi för de stycken av vildsvin som har givits oss, i vintertid, av jägarkamrat.
Azemine piffar inför bebihippa.
Vi är inte ensamma.
Sofie, en blond sol när jag berättar om vännernas närvaro i hela havandet. Köttets fader förmörkad men Gud fader lyser över oss - & vi omhuldas; vi är omgivna av kärlek, från stödjande främlingar & från de längtande nära
& hon är här; sedan den första dagen är hon här & när hon nu graverar in lilla handen & lilla fossingen mot mitt innandömes kött, än mer så.
Hon Är - nästan som om allaredan i min det jordiskas famn, är hon. Så nära, är hon. I mig i tiden. Om 2v klassas havandet fullgånget - men hon, hon har alltid varit här &
alltid, i all tid, älskad.
Alltid välkommen.
Alltid nära.
v. 3 7.
Liten bebis så stor att små tassar syns trycka fram kring min putande navel; små tassar så stora att de allt bättre förmår att gripa tag. Lite mer hull, bara, så kan hon komma till min nära famn av närande råmjölk & de små fingrarna skall gripa om mina. Så nära, skall vi vara. I all tid.
