Arkhipelagos.

Sommarens exotik var resan till de norrbottniska skären: SILENE UNIFLORA. Höstens lycka, var att landa i de stockholmska. Att bli helt hemtam i dess halvt vilda natur.

o2o1o Fotografi: Azemine.

Stockholm skärgård är vår största; dess av glaciärer lena klippor omgivande ~24.ooo öar, är Svea hufvudstads - som om urtida art nouveau - naturornamenterade ram, omkring de slott & breda gator som präglar ett centrum. Under stockholmsåren har jag levt i mången vrå, varav tre - om en linje dragen emellan på karta - bildar en triangel när dessa skär. Dessa har varit de vackraste av bon & svanar har vid havet välkomnat mig.

o19o5 Den salta sjön.

Nu är de vitas barn utan dun ändock grå, stora grå skönheter i vår lilla vik. Besjungit de bevingade med Tula hem & tula vall & vid gryhöstens sista smeksamma sol kyssts av den trollslända som landade på min rika mun. Barfota har jag vandrat i stigs lera för att umgås med djuren. Sedan tvagat av i detta det salta. Slutligen klättrat ned i sältan, från en bryggsauna i senhöst. Stugans jungfruliga övernattningsgäst Azemine, dök i; tvekade inte, att dyka däri.

o2o1o Vaxholm i blågul.

Vi badade i mörker. I ljusan tid upptäckte vi tillsammans Vaxholm; kulörta små trävillor av patinas pensel, beskyddandes rosenbuskage & äppelträd från havets vind, i det kastellet - i brand av våldsamt röd klätterväxt - omgivande blå. Frukost på La Maison & kaka på bogesundska Parkvillan; var tugga till ton av musique française - Carla, Camille, klaviatur; väl var att mina franskastudier var nedpackade -

Q u e l q u ’ u n m ’ a d i t.

& att en franskt småborgerlig dag avslutades med Michel Cluizels Ëclats caramel beurre salé 45% - sedan isande vatten & intim sauna, finskan & albanskan & Bibeln sinsemellan.

2o1o Svanvisit.

Merkityksetön maalaus.

För 11 månader sedan skrev jag:

När björkgull föll läste jag om målarna Anders Zorn (186o - 192o) - helt, & Tove Jansson (1914 - 2oo1) - halvt. De verkade under skiljande eror & närde lika så skiljande ideal, men var varmhjärtat ense om att den moderna epokens dyrkan av maskinen & kall industrialisering, skall bli våra hjärtans gravkammare.

1942 Tove Jansson Loboa: »Jag ser ut som en katt i mitt gula skinn, med kalla, sneda ögon.« T.J.

Samtal om Zorn av Teddy Brunius & Oscar Reutersvärd, lärde mig om ELFENBENSVART; förkolnat ljus. Den av Tuula Karjalainen sammanställda biografin Tove Jansson: arbeta & älska, över konstnärinna Tove Janssons levnadshistoria, visade mig hur främmande medkonstnärinnans kall är för mig: att måla. Arbeta före Älska, ty arbetet var Tove kärast, Kapitel Krigsbrev berättar: år 1941 skrev Tove om hur hon målade i hamnen & ‘en & annan halunk kom & sa att fröken borde gå hem & göra barn istället för nu blir det krig närsomhelst’.

Hennes umgängen vore dock sådana, att en kropp i grossess aldrig ofredade hennes fria konstnärsskap. Hon älskade anknytningssårade kommunister; hon var själv märkbart sårad & också lite kommunist, & hon älskade kvinnor.

Hon älskade.

I kväll skriver jag:

Hon älskade konsten.

Vid tiden för ovan skrift var detta mig ren vederstygglighet & helt vämjeligt. Vemodigt, mer än annat. Hur hon kunde finna mening i det meningslösa; konstnärsskap, amorösa förbindelser & frihet.

I det avskyvärda i att skapa.

I att sky Skapelse.

Det är längesedan jag har sett dig måla.

Vid tiden för ovan skrift brände jag mina alster. Lät färg torka in i penslar. Lät mig förtorka. En stel palett i skräptunnan. En stelt förvedad kropp. Lade undan, glömde. Gömde. Mig under täcket.

Avskydde konstnärsskapet, kärlekens förblindelser & kvinnans utsiktslösa frihet.

Zorns sotade flor var mig en närmre frände, än Jansson med yrande jazzromanser. När min egen mening nu är mig kommen - ve, vem bryr sig! Må hon dansa i sin grav! Nedtrampandes Zorns sorgeflor.

Äntligen! Är jag berövad min värdelösa frihet. Åter igen kan jag måla min meningslösa konst.

v. 1 7.

∞

Ny skall då solen vara,
ny månens klara rund
& alla stjärnors skara på fästets djupa grund.
Guds himlavalv det sköna
är nytt i vidd & höjd;
i ljus Guds barn få röna Guds rikes nya fröjd.
Vid evighetens brunnar står livets träd i blom..
Ur Vid evighetens brunnar.

The Phoenix.
Besides being a pagan symbol, it was also adopted by the Christian mythology. In this myth, the phoenix was born in Eden, beneath the forbidden tree. When Adam & Eve were expelled from paradise, a spark fell from the flaming sword of the angel into the nest of the bird & set it afire. The Phoenix was the only animal that had resisted the temptation & for its loyality it received the gift of immortality, Since then, it can be reborn from its own ashes. / Secrets of Infinity / Antonio Lamúa.

Se!
T:t

skilja Immortality från Immorality: [Om tid för korsets födelse] får man regelbundet till svar: »Naturligtvis vid kristendomens uppkomst.« Detta svar är emellertid fullkomligt felaktigt. Korset i dess gängse symboliska mening föddes nämligen omkring år tusen & då ur förutsättningar av helt annan art än de som var bestämmande vid kristendomens uppkomst. / Poul Bjerre. / Månne mer sant sagt: korset föddes i begynnelsen - förlöst ur väv ur vilken manifest värld Är, ty geometriska formationer är i dess struktur; innan vi var encelliga organismer var vi geometri. / † o 1 8 1 2 .

De goda sedvänjornas bruk ge god Jord; är säd ur vilken mänskligheten & den goda moralen frodas. Endast Människan kan så detta förgylda fält ty hon är den brygga som nå emellan himmel & jord.

Människan är älskvärd. Den vem tro sig härbärgera förakt mot människan, skall vid ett begrundande bortom sorgens blindo, komma underfund med att Människan i sin abstraktion i själva verket står för allt vad hon älskar; någonting nästan rent - en andling varelse i nära samvaro med jorden. Endast Människan är denna Guds väktare på Jorden.

Denna Guds väktares sällsynta själslighet är föga föremålet för föraktet. Det är den människa som är fallen, som beter sig som ett djur, som väcker förakt. Aldrig ett djur som beter sig som ett djur; ett djur är icke i besittning av sådan makt - ej sådan makt över sin ande, ej sådan makt över en människas ande. Vi förstår att djuret vare sig kan kontrollera sina känslor el. såra vår känslosamhet; det är således oförargligt, i sin givna bestialitet, även när det sliter halsen itu hos ett bytesrov.

Men människan, är given fri vilja - & allt vad är människans fall, är ett frivilligt fall ned i djurisk gyttja; bara än mer vedervärdigt, när våra höga förmågor gör våra lägsta begär än mer absurda att beskåda, när vår ande är en Guds gåva i detta till sin innersta kärna skändad; när vi har ett val, & ändock. Det är detta djur i människan som du hatar & vad du hatar, är den mänskliga svagheten tillika denna ofullkomliga människas makt över din existens & din själ.

Att. Även du är ett djur.

Dock. Även du besitter den fria vilja som ge änglavingarna sin glans av pärlemor.

I evighetens tid & rum finner vi potentialen för att uppfylla just denna den ljusbärande kärnan hos Människan. Evighetssymbolen är den byst; den Mammae, vilken föder framtidens människa med galaxers mjölk. Genom sädens potential skall ur moderns sköte framträda, den - ty evighetens essens - outtalat utlovade nya tidens första hjässa, bländande belyst av en för de krälande oantastlig gloria.

I evigheten vilar kärnan till detta det nya livet.

Les cerises sont un symbole féminin chargé; de förknippas med maj, Marias månad: hon står för jungfrulig oskuld. De är röda, blodets färg, & har en kärna - precis som flickorna en dag skall bära ett barn i sin mage / L’ART ET L’ENFANT.

Finnes någonting större än livet självt, så; ett frö, är detta själva potentialen till liv.

Livets kärna.

O är livspotential. När formen föder sig i form av ∞, äger den en rörelse vilken genom skepnaden av en endaste cells delning för blivande till tu - en grodd för existens i gemenskapens komplexitet - skall vara i evig rörelse, evig existens, ty i evighetssymbolens kurvatur är rörelsens fenomen ofrånkomligt, oskiljaktigt, inneboende.

In Wagner’s alliterative verse, the initial number of accents in each line was irregular, causing the end of the regular quadrature of the musical period (phrases of 4 or 8 bars, common in the 18th century); in other cases, irregular melodic phrases were alternated between voice & orchestra, linking one to the other almost without interruption, resulting in what is known as infinite melody. / Secrets of Infinity.

v. 1 5.