Gösta, Oscar & Johannes.

& ljuset lyser i mörkret, & mörkret har inte övervunnit det.
Johannesevangeliet 1:5 B2ooo.

De tre herrarna har följt mig. Ett evangeliets & namnets kvanteko, uppenbarat även i lektyr Hymner & Visor - tolkningar av Johannes Edfeldt (19o4 - 1997) samt de tirolska blåbergsmassiven. Vid ett krigsmonument skiftades från funktionellt till rosettprytt nätt för fot; för entré i Johannes kyrka, St. Johann, Österreich. Rosig i stuckaturer, livsbejakande altarkrönt av duvan i solen. Psalmboken viskades. En ung mans leende mötte mina ögons yra, vid kyrkosortin. Hans hjärtligt utforskande blick var förtröstan men ändock kom total förmörkelse över det jordiska livet, i en månes tid.

En liten hand var blidhet. En liten hand som knackade på, för att se om allt var väl med mig; grannen, under tiden som gästande i Kalmar. Hon hörde mig gråta. »Jag är olycklig«, sade jag & log ursäktande. Hon såg en systers sorg. Hon gav mig en chokladkaka; jag gav henne Gösta Berlings saga. Sagor & sötma är vår lindring men endast ljuset av hennes vänskapliga gest, kan läka.

I kullerstensbygden inleddes en häftig romans med den söte, fete & smått farlige Oscar II; hans hyllnings gräddbakelse på kafé Kullzénska var kel för gom hos en olyckligtvis osmekt. När jugend-estetikens historik berikade - någonting skall en göra & att läsa är någonting; någonting monotont & ovidkommande - ekade han, nämnd i artikel. Ändock, alldeles utan bryderi tog jag farväl av den fete när jag tog farväl av Kullzénska, innerlig i min åstundan att ersätta grädden av Oscar II mot en kyss av Gustaf III. Endast hans bröstkorgs ljus, kan läka.

Mor förbjöd mig från att vara samman med Gösta, som hon i feberyras misstag kallade den störste av stoft. Jag svarade med stort fnitter; med ögons glitter, varse om att en sådan veklig varelse som jag omöjligtvis kan motstå magnetismens osvikliga naturlag. Mor vill inte att vi skall ses, sade jag i sommarljus; han kysste mig. Hon kallade dig för Gösta, sade jag i dunkelhöst; han kysste mig. Det var kärt att ägna mig åt syssla av äkta värde; hans mun min mun - annat än septembers monotona författande av min ovidkommande berättelse. Jag skrev

Ingen annan, ingen annan, ingen annan..

Ingen annan än Han, lös just så om hjärtat. Denna man med detta sköra, av ljus förgyllda hjärta, talade till mig med en stämma så smeksam att den blivit mig främmande; blivit till någonting jag endast kände som saknad. »När du är glad, & skrattar..«, sade han. Hans blick ren, hans tunga ren. Ren, varm, allt vad jag älskar. Han sade, att när jag fnittrar var det som i klang från en annan, högre dimension. Tänk, en sådan ynnest! Tänk att han sade så om mig.

»Det låter som ljus, som glitter.«
Som glitter.