Diamantkorn & smaragdssplitter.

o13.


 

DÄRFÖR STANNAR JAG.
Tror mig inte vara förtjänt av en hane som behandlar mig risigt utan tror mig vara förtjänt av ett diamantkorn som sällsynt nog intellektuellt briljerar över mig. Någon vars auktoritet penetrerar min pansar, lotsar mig där jag brister. En man som inte räds att nyttja mig som en knulldocka driven av spermabränsle. Som tar hand om mig där jag än ej kan - lär mig att kreera eld, att konstruera en kåta - & som tar hand om sig själv. Någon som gör & ser självklara saker som självklara - som ser att krisen inte är vår utan systemets.

En rebell bland lämlar. Han må ha attackerat mig, fast i & med hans vilja att leva bortom konsensuskonsumtion kommer han vid sin dödsbädd att ha skadat färre än.. du, exempelvis (månne ej, kanske är du ett beundransvärt föredöme men förmodligen är du en gnälltrut som statusuppdaterar om lämmeltåget samtidigt som du brådskar mot ravinen), & betydligt färre än alla dessa lydiga löneluder till gossebarn som inte tillför mig ett skit.

DÄRFÖR GÅR JAG.
Oket av ansvar var för oss att bära men han valde att släppa taget om dess tyngd & jag riskerade att såras om jag inte var ängel med Jesu sakrala rosenkinder. Hans intention tycktes inte vara att jag i egen reflektion skulle stötta för mjukare friktion utan att jag skulle kuvas för ett hårdare relationsklimat. Insikten fick mig rosenrasande. Hanshanshans villkor & om trots: BOOM. Det var värt en blodig morgonrock att tillåta mig att storma.

Eskalationen: från att kalla sig för pacifist till att hota mig till stryk & sedan lova att aldrig göra om det & säga att han aldrig skulle slå mig till strypgreppsparkardunkningar till att säga att jag inte behövde vara rädd när strypgreppsparkardunkningar sker för att han aldrig skulle skada mig ’allvarligt’.. Attackerna blev grövre. Morgonen efter den sista striden vaknade jag upp med såriga spiror, svullet öra & ett huvud som brann av smärta sedan han på kvällen kastat mig i smaragdsplittret & pressat kroppen min så våldsamt att skallen pussade skitiga stengolvet.

Oacceptabelt. Det enda ansvarsfulla du kan göra då är att gå. Ingenting annat du då gör kan vara kärlek. Att tillåta den man som skadar att se sig vara en primitiv reflex som blott reagerar på ett problem som är du är inte kärlek till dig, honom, dina nära & kära, hans framtida töser, ev. framtidabefruktade ägg, Jordklotets all energi & eftersom all U need is luv: lämna relationen då den förgiftar allas kärleksdepåer. Jag sa aldrig »Jag älskar dig«, men mina fotsteg som lämnar en för oss just nu oövervinnerlig problematik viskar Jag älskar oss alla - & det är stort nog. Det är allt vi behöver.