Barnet föder jungfrun.
Avhållsamhet för himmelrikets skull är ett övernaturligt val, inriktat redan här på jorden mot det fullbordade tillståndet i det eviga livet. Ett sådant val måste därför vara förenat med en särskild nåd, en nåd som strömmar fram ur återlösningens mysterium. / Syster Sofie / Till man & kvinna skapade Han dem
o21o5 Förlossningsklänning i vårljus.
Barnet är himmelriket på jorden
inte för att ett barn är som luften, ej som molnet & inte heller är det som Gud. Inte lätt inte skirt. Barnet är inte eufori & det är inte bekvämlighet - inte heller är det vila. Det är en börda om dina axlar & du är i din panna ofta matt
men barnet är hemkomst. En moders ömmande axlar, hennes förnöjsamhets suck när hon får somna intill ett sovande barn, är hennes kropps vittnesmål om att hon har kommit hem. Min sidenhjässa, viskar hon i natten & barnets tafatta hand mot pannans krön är den lisa bara barnets lilla hand förmår.
Att se din röda, runda hjässa sprungen ur mitt liv var att skåda hemkomstens port. Porten har målats i passion av mitt blod men den bär dina unika ådror. Det är din blonda hjässas virvel som är den portal vilken leder mig hem & det är vår oefterhärmliga intimitet som är hemmets säng bäddad med välbekanta lakan ur ett linneskåp som alltid har varit låst. Allt mitt liv levde jag utan nyckel, innan Du.
Du kom till mig med nyckeln. Jag bäddar för oss med rena lakan. Kom, lägg din sidenhjässa ned vid din moders lättnads ansikte. Din moder har tvättat sitt ansikte rent för att hon älskar dig - & för att du älskar henne. För att hon älskar din far, vår fader herren Gud, för att hon älskar skall du smeka hennes renhets panna, & hon skall kyssa din.
För att du älskar steg du ned till jord, mitt barn.
& nu är du här, i vår säng. Den är bara vår. Det är vår intimitet. Våra drömmar. Jag välkomnar ingen annan, vill ingen annan, om denne andra inte är ett barn. Bara den rena människan får sova i renbäddad säng. Den rena människan med små fötter svarta av jord. Den rena människan med kinderna röda av bär. Det rena barnet sover nedbäddad med mig i det sänglinne som är nåd.
Barnet är det himmelrike som förankrar dig vid jorden. Med henne minns jag sällan mina drömmar & det bekommer mig inte. Det var en kär väninna vem drömde min flickas lillasyster. Hon drömde min gestalt som en stråle; jag var självlysande, sade hon. Lyckan skulle ha mig att lysa genom porer om jag kunde ge min dotter ett nära syskon. Min iris skall bli vit som stenen i en flickas knutna hand.
Lyckan, renheten bortom lait démaquillant et nettoyant, bortom lav, bortom Ordet. I skrynklade babyvåtservetter, lerfläckar, smulor i sängen & grädde under köksbordet har jag funnit det renaste jag sett & känt & hon är mitt livs första intimitet som till fullo ser på mig med kärlek. Ingen annan kunde bära den nyckeln - ingen annan kunde verkligen älska som barnet kan; ingen kunde väcka sådan kärlek hos mig.
I henne har frälsarfröet planterats. Det är i mull i var barn som leende ser ut över jorden & dess människor. Kristusgeometrin ses i det krön som är en barnmun som ler från kind till kind, över att solen gryr ny än en dag.
Hoppet om frälsning föds med barnet.
Skrev detta tidigt under årets första fastedag. Inför frukosten bad jag sedan en bön i vilken jag förtydligade att jag gärna föder ett till barn. Då får jag se en rådjursmamma med sitt kid - & bara lite efter dem trippar ytterligare ett kid. En hind & två kid, får jag se - & jag vet att Gud hör bön.
Vi delar en villkorslös kärlek. Hennes primala begär är att äta av mig & när hon äter av mig växer vi två av detta. Intet i henne är djur som inte samtidigt är ren ande.
När en man äter mig är det i en fåfäng förhoppning om ett själviskt gynnande - men det förgör oss båda. Honom, mer än någon annan. Hur väl han än tvättar händerna de sina & aktar de fina byxorna från markens jord, är han ändå intet annat än av tidens tand oren.
Han är inte välkommen. Han vem äter människokött för att stilla sina ådrors oro - & som sedan skrävlar om sin seger över kärleken till sin nästa, han vem i dödsdrift sliter de bröst i stycken som min dotter lever av med en kyss. Han vem bedrar den naïva för att han kan, han vem har förlorat sitt eget inre naïva barn till en otrygg värld, han är inte välkommen till de vita lakanens hem & han kunde aldrig öppna dess dörr om så med tvål, om så med tvång.
Hans fotsulor allt för putsade; de vet intet om jordens hjärtslag, hans händer allt för främmande för varandra; den vänstra känner inte den högras konturer.
Han saknar nyckel men om han söker skall han finna den i sina händers möte, åstundat.
Han är ingen särskild man alls, han är ingen man han är alla de män som har en kannibalisk hunger & alla de människor vilka söker Paradisets port i fragment, i skärvor, i köttstycken, i splittring - för jag fann den i en sfär de saknade tillträde till,
& de tror att det är Kvinnan som avundas dem deras svärd.
o22o4 Nydiad i påsksken.