Sverigeovänligt.

En till sätt & garderob stilfull samt disciplinerad som vet att värna ansträngning, ärlighet, ära - är en älskvärd svensk. Kvinnorna som ej föraktar Kvinnan & männen som ej försakar Mannen, är älskvärda. Den människa som strävar efter att ej vara del av dy; ej GYTTJEVÄLTRARE - denne ha förlösts i, är älskvärd.

I Sverige bor i sanning hjältemässiga att prisa!

I stort anser jag dock att riket är en fittslickarnation full av eftergivna knähundar. Primärt stör foglighet inför vekhet, ohälsa & generellt förfall. Detta är ingalunda unikt för vår svala moder Svea - smaklösheten är global & beror delvis på uppenbar felkonstruktion av samhällsstruktur, agenda gynnande illavarslande ageranden. Till ytterligare del bero det dock på att människan är ett ofullkomligt djur, ofta förslavad under omedvetenhet & lättja.

Vithet har ett betydande värde. Dock; det är ej det enda värdet. En hälsosam, vältränad & välklädd svart herre uppvisar större självrespekt än vad fet- el. klen vit man, som för fram sin svaga lekamen iförd gummitofflor & bebisbyxor, gör när han vant är i kö för frityr + danskkött att bära hem till standardmässig serie-långsittning. Att han skall vara ett stycke av Sverige finner jag lika motbjudande som att horder av afrikaner är. Afrikaner saknar vithet för Norden & den av eget bevåg svage saknar värdighet för vackert samhällsbygge

Vem bär skulden för denna miserabla gestalt, om inte kraken i egen låg person? Att samhället är sjukligt ligger förvisso till grund för att dess invånare likaså är - men, det härskna samhällets offer ansvarar över att resa sig ovan, inte för att så är rättvist utan för att så är det enda sättet. Folket har en axlarnas börda att mota misären. Vi har olika mått av skavanker & sår - vad som kan krävas av oss är att söka oss till slipstenen för att helas; gro väl.

Inledningsvis skall vi spegla oss: vad kan jag göra för bättring, vad kan vi göra för gemenskapen? Att internetkriga, knipa käft av rädsla för repressalier & förlita oss på valurnan duger uppenbarligen icke till. Så gör mer & annorlunda; ta dig i kragen & tag bladet ur mun, el. se blodet svärta hand & land.

Gravt fördärv & acceptansen av den egna rollen inom detta i all ära för förkastande, men liv är främst vardag & det är i denna vardag jag ser det äckliga i svensken: svullen av övervikt, väljande mekaniska trappor & hissar, ätande psykomedikament utan håg för förändring av skjäl, utan genuinitet svenskar sinsemellan samt förhatlig avsaknad av banalt civilkurage - sådant jag be på knä om, i exv. bibliotek & kollektivtrafik.

Människor i kollektivtrafiken uppför sig odrägligt, på vis som för bara ett par år sedan var otänkbart men nu tycks okränkbart - ty få ge ansträngning för att bättra. Alltid har jag ensam fått tala när jag bett medresenärer respektera att det ej är ett privat vardagsrum utan en publik miljö där vi visar förståelse för medmänniskors önskan om ro; inte spelar ljud ur teknosnuttefiltar, ut i etern. Inte ens när dessa jag talat med har snäst & jag nödgats repetera viljan - jag viker mig inte, har en endaste vågat ta ton för att stödja till förmån för acceptabel atmosfär.

Vem vill det svenska folket beskylla för denna motbjudande konflikträdsla - är det självaste Wolodarski som reser med, för att lägga sina långa judefingrar över svenskarnas läppar; förseglade från att yppa? El. är det kanske svenskarna själva som är så konfliktfega att nävarna vitnar i deras fickor? Om det nu inte är så att svenskarna helt enkelt saknar klass vad gäller hur att bete sig i det offentliga, & därav inte bryr sig om att kollektivtrafiken är som en rastsal för schimpanser.

Ytterst sur nyårskaramell från mig till er, men en som förhoppningsvis är bokslut av gramsemun om Svea arma folksjälar. Hos mig är en brist att jag titt som tätt läcker agget som surnad såll & från detta orara vattutramp vill jag nå vidare. Hellre än att bespotta den skeve vill jag framlyfta framsteg; de svenska ljusen i det dystopiska mörkret - ty ni finns & ni glöda likt stjärnor i rymd! Jag ser er & jag tror på er.

Det är ett löfte inför 2o18.

o17o5 Jämtland - Fåker fjärran fjäll.

Till syvende & sist handlar det om att göra så gott en förmår, med födselgivna förutsättningar & tillvaros näring - även eldsbad & aska, ja - samt att under levernets gång aspirera mot vidgandet; växa - el. levla, sagt av barn av vår tid; nog ter det sig klingande likt leva.

Denna friska A-mentalitet kan även en sjuk människa anamma; detta är en accepterande & inkluderande urskiljningsmetod - så inga ursäktande bortförklaringar välkomnas i ärlighetens A-kreerande kammare.. / ÄR NI A- EL. B-MÄNNISKA o17o8o1.