Giselle.

o191oo4.

Operascenens franska sagorike; Giselle; Giselle ou Les Wilis - urpremiär 1841, Paris - (Kungliga Operan, Stockholm), skönt av vallmo i kuliss; röd som lantlollans kyssta mun & min sminkade kind, även Vincent van Goghs (1853 - 189O) - The Experience: sammalunda premiär i Paris, 2o19; sedd i Kalmar slott - post-impressionistiska vallmofält, ingav en smula av de la campagne française.

van Gogh berömda verk av en stjärnklar natt visar vyn från asile de Sain-Paul, var konstnären sedan åtskilliga sammanbrott ville balsam. I det egna sammanbrottet av svart september, har dylik atmosfär attraherat. Allt utom de andra dårarna. Att vakna en solbelyst morgon, i vitt sänglinne i ett rum av vit kalk, invid bädden lavendelblom & ingenting önskas av mig. Se med CARL & KARINs ögon; allra mest med Karins. Av illusioner & tête-à-tête har behövligheten av sydfransk vår stillats, un petit peu.

Den franska romantiken binds dock lika så samman med samtida orientalisk visdom, i kardiologi. Kulmen av akt no. 1, när Giselles blåskensfall; död, minner om ett än gåtfullt, medicinskt tillstånd funnet i Japan: Takotsubo, kallat brustet hjärta-syndrom; ett av sorg & chock försvagat hjärta. Brustet hjärta sker främst i Kvinnans mer fragila bröstkorg.

Balettpjäsen är klassisk i synkron enhetlighets vita tutu, en renhet återspeglad i dramats slutgiltiga försoning med den faktualitet som är Kärleken. Giselle förråder inte den älskade & ej heller förrådet hon livet; hon tar ej till vapen mot sin egen kropp. Hon söker famnarna hos de hon älskar; sin moder & sin kärlek. Det är hennes hjärta som sviker hennes existens, sedan existensen har svikit hennes hjärta.

Edgar Degas / Musiciens d'orchestre, 187o.

G i s e l l e .

ADOLPHE ADAM.
Kungliga Hovkapellet.
Scenografi: Tony Straiges.
Kostym: David Walker.

K u n g l i g a b a l e t t e n .

Koreografi: Natalia Makarova (Jean Coralli & Jules Perrot).
Giselle: Haruka Sassa, Minji Nam, Luiza Lopes.
Albert: Dawid Kupinski, Dmitry Zagrebin, Hiroaki Ishida.

Vincent van Gogh / Le verger blanc, 1888.