d ◯ p

E l s a M a r i a
Odila Bergliot
.

En blond blund.

Den 24:e juli i norrbottniska Gammelstad med dess av röda kyrkstugor & smäckra björkar omgivna medeltidskyrka (invigd 1492), döptes Elsa Maria Odila Bergliot:

Namngivningsinspirerad av mormors mor, jungfrun, farmor samt en karaktär i en 1OO år gammal älsklingsbok.

Bergliot betyder Beskyddare av ljus.

Psalm 391: Blott en dag.
Psalm 21O: Jag lyfter ögat mot himmelen.

Fars tumme & mina underkläder kikar fram. Den hedrade, sover.

Dopet var ett vackert litet spektakel.

Min dotter blev döpt in i den kyrkliga gemenskapen, iförd samma vita stass som min mor & hennes systrar döptes i, i 196O-talets vigvatten.

Dopklänningen var stjärnan på spektakelhimmeln, då 6O-talet var lite ett spektaklens tid; men fastän fallande glitter & små ärmar för en trind kerub, är det näppeligen något spektakel att få bliva döpt i sin mormors dopdress.

Vid min obesmyckade; ty i all hast glömdes mitt åländska blomstersmycke bort - barm bar jag min Elsa Maria fram till dopfunten i marmor. Sedan psalmerna spelats vågade jag a cappella sjunga min Junivisa, kreerad på Norrkulla skogsstig med lillan i famn.

Kyrkans gråvalv var goda för min stämmas klang & jag brast inte alls av nervositet, för jag var hemma.

Ett par gästande gossebarn fick hjälpa prästen att ge mitt barn det heliga vattnet för själ & hjässa. Viggo tog uppgiften på stort allvar.

Organisten tog ton för Ted Gärdestads vemodiga, hoppfulla; så som livet, Himlen är oskyldigt blå.

Som ögon när barnen är små.

Bror är alltid så fin med lillan.

I bystugan ställdes det bland sten & rallarros till med ett de femtioelva fikabrödens kalas, för släkt & vänner med silver & leksaker till det nydöpta livet.

Min bror lyfte sin yngsta systerdotter mot himlen, & log.