Så sorgsen & trött.

Mars + Spica

Det har varit en synnerligen tung höst & särdeles tärande november.

Men det började i ljusets juni. Sunderbyns läkare skulle dränera vad som var sagt vara vätskecystor - men så trodde inte han, ty ur dessa kom oväntat blod. Denna månad opererades vad som förmodas vara - än är under analys - en godartad jättecellstumör, bort från där den suttit på högertummen, Vänsterfoten har än en stor klump vilken jag igår - 7 månader sedan den visades för Björknäs vårdcentral - äntligen fick lov att ta vävnadsprov av, om än att röntgen som ytterst troligt visar gott, gjorts i senseptember. Samtidigt togs prov från ljumskarna de mina för även där finns knölar; små sådana som innan klar analys sagts vara ofarliga svullna lymfkörtlar.

Den knöliga historien är gissad vara god, men så har jag inte vetat. Jag har väntat, på att få ses över & ges svar. Undrat varför allt dröjer; en läkare på Danderyd förargades över att Björknäs skrivit remisser utan grundläggande undersökning, & sedan röntgen av min fot avslutade vården i Norrbotten ärendet utan att meddela vården i Stockholm att ta över. Så, nog har jag tidigare oroats - även om det nu tycks lugnt. Om än, att jag sedan ett antal dygn har ömsom strålande ömsom molande smärta jag nödgas äta smärtstillande mot - & vården säger intet om detta; blodproverna är fenomenala. Närmsta tiden kommer ge svar, förhoppningsvis.

Att jag av idealskäl inte är villig för kemoterapi har haft betydelse för hur jag har tänkt, hur jag har känt, kring dessa kroppens svulster. Jag vill väldigt gärna leva väldigt mycket mera, men räds ej döden för egen del - när jorden kallar. Att inte finnas för familjen är vad som skrämmer, men att stycken ur familjen är orättvist hårda emot mig är vad som gör mig sorgsen.

När syster sade, ty begränsat förstånd, att hon inte vill att den älskade älskade älskade systersonen skall träffa mig så kom ett mörker i mitt hjärta & en besvikelse i mitt blod. Han som är den käraste jag vet & hon som är min vackra syster - & jag som inte var mer värd än så, att hon kunde säga så, bara sådär. Inte heller vill hon ses för samtal. Mor sade att jag skall skriva ett brev, men jag vill inte skriva någonting alls när hon inte önskar mötas när jag ber. Hon skall lära sig den smärtsamma vägen, där tiden får passera & hon sakteliga blir varse vad det hon sade betyder & hur hon har sårat när hon berövar sitt barn sin endaste mosters kramar & sin syster hennes endaste systersons busiga ögon.

o16.

Här finns ej Fan på vägg, när varenda tecken verkar indikera att jag har hälsan - men eftersom jag ej vetat om jag är sjuk el. frisk har det smärtat än mer, när jag inte får spendera den tid jag alldeles oavsett vet mig ha - nuet - med Love, & med min lillasyster. Att hon inte vill finnas vid min sida när världen garanterar att jag finns, gör ont.

Även mor min gör ont. Åter har jag varit nödgad att bryta, ty hon förnekar vidden av det våld hon har utsatt mig för & hon vill inte godta att det trasade mig mentalt. Hon tar inte begreppet Misshandel i mun, utan menar att hon 'varit arg' på mig fastän att vara arg inte får någons näsa att blöda, ej heller tårar att flöda från svarta ord. Svarta ord om vilken defekt dotter hon såg mig som. Är du arg på någon kan väl inte detta nödga att du fabricerar lögner för denne att berätta om, om någon undrar varför denne har revor? Att tala om att vara arg på mig är även att mena att jag var orsaken till ilskan - fastän sanningen är att hon var emotionellt störd & tog ut det på mig, för att hon var missnöjd över att jag inte var ett normalt barn. När hon förnekar sanningen nedlåter jag mig inte till att ha henne i mitt liv. Det gör ont, men hon gör än mer ont & detta är det enda sättet.

Hon menar att jag är förtjust i att tala om förflutets barndom. Så är ej fallet, men kan icke vara tyst när hon kritiserar mig för min i hennes ögon undermåliga position i livet; jämförande mig med sig. När hon tycks glömma att jag när jag var 18 år hade 6 år av panikattacker, suicidlängtan & terapi framför mig (& sedan detta ett antal år av veteinducerad, lamslående vitaminbrist fängslades mig till sängs) - 12 år av ångestproblematik & dödstycke bakom mig- eftersom jag vanvårdats. Det är då oskäligt att kritisera mig för att befinna mig där jag befinner mig, när det är nog så underligt att jag ens lever - för det var ju faktiskt så att jag nästan dog, en gång i tiden, när jag ströp blod & syre.

Jag skulle önska att hon kan se mig för vad jag faktiskt har åstadkommit & vara stolt över vem jag är, så som kamrater kan; varma & uppskattande. Varför kan kamrater, men inte mor min. Är åtminstone glad att inte jag känner så som mor, att inte Gud känner så som mor. Är verkligen mor själv glad, över att hon känner så.

Det som inte är den balanserande välmågan & blodssorgen, är rent praktiska plågodjävular. Utöver höstens studie av komplementärmedicin & psykologi var jag menad att arbeta inom Järfälla kommuns vård för extra salt penning. När den rekryterande ringde mig var hon ytterst positiv - men det fungerar inte att först utlova referens & sedan återtaga sedan referensen - den tidigare chefen - har backat, för att hon vid det samtal där jag fick lov att gå med anledning av cannabisbruk, ljög. Hon hävdar att hon inte sade att hon trots att hon bröt mitt kontrakt, skulle lämna referens för mitt arbetssökande i Stockholm - men det vet jag med säkerhet att hon gjorde; att hon sade att jag hade utfört ett sådant gott arbete att hon givetvis inte ville ställa till det, utan kunde utelämna 'detaljen'. Ett sådant lismande krokben - nog hade det varit bättre om hon varit rakryggat sanningsenlig, så att jag knipit mun om allt vad referens heter när jag kom i kontakt med Järfälla kommun. Sagt är sagt, så i kommunen brändes namnet mitt.

Också skolsyssla har kivats. I november har jag levt på smulor & gråtande pusslat med planer slagna i spillror, sedan rektorn meddelade att jag ej antogs till vinterns kurser med anledning av att jag tillhör en icke-prioriterad grupp: jag anses för välutbildad, jämförelsevis med sådana som saknar grundskole- samt gymnasieutbildning - fastän jag är ofärdig i min undersköterskeutbildning & kompetent personal behövs. Jag saknar yrkesutbildning men är för välutbildad; en tar sig för pannan..

Men. Novemberänden närmas & imorgon tas stygnen från tummen; sedan fri att resa vidare, söderöver inom landet & sedan ut ur dårhuset för vila.

Denna vackra visa, vissa vackra vänner & välkomst till visioner, ger mig kraften i mörkret.