: ◯ ◯ .

j u n i m å n e

Hon upptäcker, hon skrattar.

Hennes vakna blick vill se världen; vill se världens alla trädkronor vajande i vind i vals med sol;

k o m o r e b i .

Jag tar henne ur sjal till famn, från nyckelben till himmel & hage & valppuss & kattsvansar som vill hälsa, längs med bullerbylängan kantad av nyponrosor;

visar för diffus syn paradisisk syn.

Vår vandring i mycken junitid.

Hon är nyfiken på sin omvärld - så stora två blå hon gjorde då, den första gången skogen sedd, & så tröstande dess syn är när hon tycks mig vara otröstlig. Komorebi tröstar; min komorebibebi

vill bara vara i sjal med blick mot nyckelben, om för att vaggas till sömns av dess rofyllda tristess.

Hon kom för att leva. Upptäcka. Skratta.

Skrattet överraskar så tidigt, fast väninnan på visit hör det klart även hon; & Elsa Maria ler till sin klang. Hon ler när jag flätar mitt hår för natten; hon ler mot den tysta klangen av lock mot lock. Det är hennes mammas lockar. Det är hennes mamma som får henne att le.

Det är jag,

jag är rik.

Hon är sin mammas skatt, hon är sin mammas sockerkaka

& allt är kärlek.

Mamma älskar dig. Mamma alltid älska dig. Mamma alltid älskat dig.

W a l d e m a r s u d d e
hägrade mellan hägg & syren.

Världens godaste rabarberpaj,

Kafé Ektorpet, Waldemarsudde/Djurgården.

Det sötaste av bakverk är hon. Ett gräddvitt ansikte, som en solig cirkel med två glada solbullekinder rodnade av prinsesstårtans ros, krönt med silkesfjunig hjässa - vitalt vibrerande mot min muns kyss - doftande likt nygräddad sockerkaka. Berusande som ingenting annat; vit jasmin vällande över stugans junientré, är i jämförelse intet. Är kuliss.

Hon är verklighet. Hon Är.

Elsa Marias sockerkakehjässa är den drömska verklighet som betyder. Dess rus når från borrar min panna, borrar sig in i min dröm; intet drömsömn så ljuv som när hon är intill.

Hon är alltid intill. Mamma är alltid intill.

Mamma här. Mamma alltid här. Mamma alltid varit här, mamma sedan födelsen viskat:

mamma älskar dig

& när hon diar vid mitt bröst, kan jag känna det vara en andra navelsträng; en eterisk länk, som en glad bebimun ibland låter frigöra sig från, för att näpen blicka upp mot sin mammas ansikte & jollra glatt. Då klarar jag inte mer -

Skogsgla’ docka.

då väller kärleken över i tårade ögon.

Bara då känner jag: detta klarar jag inte av - denna kärlekslycka spränger mitt hjärtas gränser

men aldrig har jag känt att det är mer än vad jag klarar av, när hon gråter & när hon skriker; & hon hade kolik över lilla magen, så nog grät hon; nog skrek hon -

men det är glittret i hennes ögon, glädjen över hennes docklika kind, en söt muns joller & den omisskänsliga doften av mjuk sockerkaka, som för alltid förblir större än vad mitt veka mänskohjärta kan bära

& jag bär, med glädje.