物の哀れ

MONO NO AWARE medvetenhet om alltings förgänglighet.

Spädbarnstiden är konstantens förgänglighet; detta är dess enda konstant.
Den är flyktig magnolia & ändock portalen till evigheten.

Från en tid av mörka djurögon, inga ögonbryn & en spetsombonad hjässas arom aom om nygräddad sockerkaka.

Synen
hon kom ur mig;
hon; en rund, röd & väldigt liten hjässa

u n d e r

en rund, vit stor måne.

Vem det var som sade till mig att se till höger var månen svävade vit, är i minnets dunkel höljt - men jag minns nattens mystik, fransk musik, minns månens ljus

& en rosa gryningssky.

Jag inbillar mig att jag minns den precis som den var: hur de svalt blå sektionerna av den silkigt flöt ut över en blyg rodnad. Det är förstås nonsens att jag med exakthet minns,

men den var så rosa som den nyföddas sulor för vilka jorden är okänd, & morgonen såg kall ut; el. var det jag som var sval? Barbent i silke. Utan sömn. De närvarande väninnorna sov intill varandra under filt. En av dem öppnade sina ögon. Jag minns inte vem av dem. Hon såg oss & hon log.

Jag satt vid fönstret med en knorrande nyfödsling, så mjuk & späd & himlaliten att jag blev svag av att hålla i henne. Såg opp mot en rosa himmel, ned på körsbärdsträdet rosa likaså - & den hårda arkitekturen, den som mina ögon undvek. Grå & vass, i ögonen.

Jag såg på mitt barn.

Skär & len, i hjärtat, mitt hjärta.

Jag älskar, men

eufori kände jag inte. Eufori vet jag nog överhuvudtaget ingenting om. Lyckohormonerna när hon lades till mitt bröst, var otillräckliga för att döva att var stick med synålen smärtade, & jag frös så väldigt att kroppen mör & dan skakade okontrollerbart, men

jag har alltid älskat.

Efter en het, för den späda tvålfri, dusch, var jag hel - & helt svag. Ett par ord av Selma Lagerlöf lästes högt ur medtagen poesibok & det överväldigade mig. Bara tystnad & en tallrik yoghurt, tack. Allra helst syrlig fil, men en får ta vad som bjuds & tacka för det.

När vi kom hem slösade solen sitt gull över Norrkulla. Dagen därpå firade vi med bakelser från Boulangerie, & gula påskliljor - samt först av allt, en vild sallad med gula lejonrosor. Allt kom serverat. Min kropp var mjuk & mör & jag vågade knappt röra mig med min dyrbara last; min gudagåva, min dotter.

Den rosa buketten inhandlades samtidigt som frimärkena för att posta de kära om Elsa Marias nedkomst. Nu var vi endast vi & jag ville vara endast vi. Att handla rosor & frimärken var dock skrämmande; att bege mig ut i världen med en kyckling på 5 dygn. Ville bara ligga som ett skyddande musselskal omkring min så väldigt väldigt lilla pärla.

Rosorna skänkte ett skimmer över en första tid, solig av vaken tacksamhet & de drömmigaste av tupplurar skimrande likaså de. Vi var bara vi & vi var ett.

I evigheten vill jag finnas i den stund som är att sova med en nyfödd mot mitt bröst. Sammansmälta med ett 3,3-kiloshjärta mot mitt hjärta.

I evigheten, hennes doft.

Doften av hennes lena hjässa, som nygräddad sockerkaka. Kände den i min panna, berusande. Hon doftade länge helt nybakad, som om inlindad i broderade bakhandukar i robust lin fastän hon var virad i exotisk pashmina.

Hon är mig dofter - av en plutig mjölkmun. Av salvan Weleda Baby Calendula, en not. Doften av mossan; dess fukt, dess jordsrötter, när jag en första gång lade henne ned i skogen;

himmelsblå ögons fascination av himmelen. En ungnosens fascination av naturens doft. En komorebibebi som lugnas av den stilla syn sol genom lövverk, är.

Om norrbottniska hösten sattes hon att vara en ljungskär kramnalle bland ett av tiden brinnande blåbärsris. Hon smakade av söta blå så som på sommargotland av saffran gul så som vid dopjuli av vinbären de röda.

Hon smakade livet

& jag smakade dess bakelser en allra första tid med bebi vid dibarm: Vi lystrade till livet, till de franska klassikerna på Parkvillan kafé - men inte en vid födelseögonblicket sjungen Parlez-moi d’amour, ej heller Satie; med moderkaka kommen till min skälvande famn -

& de svenska klassikerna på Vaxholm hembygdsgårds nära på förbjudet idylliska kafé; all grädde, som rann ned till frisk mjölk till mitt om lår så rultiga spädbarn. Alltid vid bröstet; två bebikinder som sommarsemlor, & dess flor föll - som vore jag en konditor - på pyttesmå armars hull.

Hon smakade

de rosa plommonen, så rodnande så som den näpnas ansikte. De prunkade söta & saftiga mot en blå hösthimmel, när jag lade mig nedanför öns äldsta av apfelträ’n, för att lyfta mitt barn mot himmelen den blå. Den oskyldigt blå;

detta var min eufori, om jag vet vad sådan är så vet jag att den infann sig emellan skuggan av ett äppelträd & i en försommarens baljebad, när Ted sjöng om solen, vinden & vattnet & himmelen & kärleken - & jag såg den i min dotters öga &

mitt öga grät av den lyckan, att se;

jag såg henne.

Ren. Min kerub i frotté, som jag älskar dig.

Till dopet bad jag Gammelstad kyrkas organist att spela för oss:
Himlen är oskyldigt blå - för kärlekens skull.

Utanför den medeltida stenkyrkan stod björkarna i tyst bön.

o211o Generationers händer - gammelmommo Anneli & lilla Elsa Maria på Taavolagården, Haparanda.