o18o326/o18o4o2
Påsk var en skapelsens tid.
o18o4o2 5 minuter från Älvsbyn.
Norr - Stockholm tur & retur via järn utmed barr & björk, min Osprey verktygstyngd av poesi, kamera & färgolja.
o18o326 Ser.
Före färd drogs sista strecket på det guldkantat vakna beställningsverket Ser (36OKR med frakt: KONTAKT för förfrågan); aquarelle sprudlande kulört som fjädervide, påskkärringskind & barns dignande karamellägg.
Likaså guldkantad, var Levande svensk dikt från fem sekel - I, i klaviatursamklang. Är det ryggradens makt som få den spelande hänryckt, undrades när instrumentets inre organ sågs spelas; dess ryggrad ge liv åt melodi - & min stämma andades inbundna ord. Dårskap om svensk kulturs tidlösa dikt förtvina när det är hög tid för dess renässans. Dårhusämnet Gustaf Fröding - Det borde varit stjärnor, strålar klarast i vårvalv.
Prototyp av poesi: Ryggrad.
Det borde varit stjärnor att smycka ditt änne
som länkar & spänne
& stråldiadem om ditt hår,
där silverljusa skira & svagtgyllne bleka
små strimmor sågos leka
likt strimmor, dem ett norrsken i kvällrymden sår.
Din fot var späd & liten, din vrist var fin & spenslig,
din väg var så enslig,
& blygtförnäm & skygg var din gång,
du liknade de syner, som drömmarna väva,
de lysa & sväva,
& stjärnor de bära om håren till spång.
I skimret om din panna var sorgen & musiken,
men frusen, besviken
av toner, din visa på läpparne låg.
Din växt var full av gratie, men aldrig fick den följa
sitt väsen att bölja
med frigjort behag i var linjevåg.
Ditt huvud höll du lutat som säven för vinden,
& blek var du om kinden
som blekaste blomst som i skogsmon står,
men mörka som en kvällhimmel ögonen sågo
mot länder, som lågo
för fjärran & skumt för en blick som vår.
& alltid jag förnam det förpinade ljuset,
det slocknade suset
av gudom, som dör i din blick, i din röst.
Du var mig som en sångmö, som blott vågar viska,
för sjuk bland de friska,
för vek bland de starka med vittvälvt bröst.
Jag tänkte: »Du är rik i att älska & svärma,
att fostra & värma
all skönhet, all kärlek, allt ljus i din själ.
Vad båtar dig din rikedom? - till skam skall den vändas
& trampas & skändas
som skogens viol av en stigmanshäl.«
»I träldom & förnedring din rygg skall du kröka
som slav & som sköka
en gång för din kärleks & vekhets skull.
Ty det, som drömmer vackrast, & det som blickar mildast,
brutalast & vildast
skall brytas mot jord & besudlas med mull.«
Men kanske har det bättre & ädlare gått dig
- när mänskorna försmått dig,
kanhända hava peris beskyddat din gång.
För mig var du en ljusgestalt i nattens tid upprunnen,
vid morgonen försvunnen,
jag minns dig som en stjärna, en saga, en sång.
o18o4o1 Solnedgång - abstrakt/organiskt.