Rex Perpetuus Norvegiae.

..han for kring i Norge, rannsakade i vilket förhållande folket stod till kristendomen &, där det syntes honom bristfälligt, lärde han dem rätta seder & när han fann några som inte ville avstå från de hedniska gudarna, straffade han dem hårt, några drev han ut ur landet, somliga lät han stympa till händer & fötter & stack ut deras ögon, andra lät han hänga eller hugga ihjäl, ingen lät han vara onäpst som icke ville tjäna Gud. / Sankt Olavs valar & Sankt Olavs källar.

I natt vaknade jag till bröstkorgens klagosång. Den bad av mig att bedja för oss. För vår nations anda & hägrande frälsning ägnades bönen, med knän mot orientaliskt hantverk & de vassa armbågarna mot nordfolklig bäddsväv, framviskades i mörkret

Må de blinda se,
må de döva höra,
må de tysta tala,

& i ett virrvarr av nattliga drömmar sövdes jag in i en sal, i vilken jag var vaken; klar - så klar att det förstods vara blott dröm & ändock näppeligen endast så, ty så klar att det kändes äga större äkthet än det om dagen vakna.

I en sakral lärobyggnad i blekgyllene naturton & om helighet förtäljande inskriptioner, ornament, pelare, presenterade en erfaren dam mig för St: Olofs (995 - 1O3O) ande, i symbolik & historik.

I morgonljus var allt vad hon berättade förglömt, utom detta: att en cirkelsymbol - månne kronan, skölden, den korsprydda tingest den hand ej bärande vapnet bär; månne glorian - tillhörde honom, likväl som jag i denna ödesdigra natt.

Fram! Fram! Kristmenn, Krossmenn!

utropade Olav II & den heliges här, i det slag om Norge i vilket han stupade. Sägnen förtäljer att de blinda fick sin syn åter - att de döva åter gavs sin hörsel, vid denna miraklens mans grav i Niðarós (Trondheim, Norge).

Må ock de tysta tala:
Fram! Fram!

..din väg är ren:
/ ..& längre fram på vägen står
ett blekt helgon med foten på en död drakes nacke.

Edith Södergran
(KRÖNING)

Kröning.

Tre systrar.

Den ena systern älskade de söta smultronen,
den andra systern älskade de röda rosorna,
den tredje systern älskade de dödas kransar.

Den första systern blev gift:
man säger, att hon är lycklig.
Den andra systern älskade av hela sin själ,
man säger att hon blev olycklig.

Den tredje systern blev ett helgon,
man säger, att hon skall vinna det eviga livets krona.

Edith Södergran (1892 - 1923)

19O5 The angel’s message / George Hillyard Swinstead, 186O - 1926.

Under detta nådens, prövningens & den paradisiska ävlans 2O-tal skall vi tala om proportionen versus depressionen, Nostradamus profetiska fladdermus, murars gräns kontra militaristisk gränslöhet kontra oss. Om kronan & coronan. Från mun till öra till mun, om fallet i förfallet.

I detta nu icke så. Statsanalys skall schasas undan & andes anda skall belysas.

Vår själ vibrerar.

Två vägar.

Du skall överge din gamla väg, 
din väg är smutsig; 
där gå män med lystna blickar 
& ordet: lycka! hör du från alla läppar 
& längre fram på vägen ligger en kvinnas kropp 
& gamarna slita den sönder.

Du har funnit din nya väg, 
din väg är ren: 
där gå moderlösa barn & leka med vallmoblommor, 
där gå kvinnor i svart & tala om sorg 
& längre fram på vägen står ett blekt helgon 
med foten på en död drakes nacke. 

Edith Södergran.

Vi kan åstunda välsignelsen av att hemkallas till urmoderns eteriska sköte, till allfaderns elektriska famning. En urladdnings sista gnista. Hos mig är denna åstundan sedan 1 år särskilt nära. Att i ett väl avvägt skede av livet absorberat upptas av obeskrivligt ljus, alldeles fjärran från karnalkardio & dettas sot över envars handflator; allt vad vi rör blir till smuts, i vår yttersta tids strid. I mäkta ringa grad kan vår synd tvagas av med tvål - & skulle vi alls bemöda oss att försöka? Vi snyter vår synd ut i näven & tar sedan i hand.

Vår synd är den smutsiga luft som kväver Gaias blå & gröna lungor. Våra egna skära blir till sot. Det är en perversion av det goda, det sanna, det sköna; en kullkastad existens. När Lucifer uppviglade oss till revolution bad han oss kräla [tyd etymologi] fram i dy, likt han, den satans ormen. Vi väljer fritt vår riktning men vi når den ravin dit den ofrånkomligen leder, oupphörligt krälande.

Känslan av sorg inför all Jordens smuts tränger ut till den jordiska vardagen, när synen av arrogant slängda fimpar, flaskor & plastfragment havererar mig emotionellt (om du törstar efter skönhet skall du sluta ögonen & blicka in i ditt eget hjärta..). Att se sabotage av parkernas träbänkar; att se träbänkar fastkedjade vid träd som om fångar i en bisarr tidsanda (..dock tål ej skönheten buller & alltför många rörelser / Färgernas längtan), har mig modfälld till den grad att jag med vassa stick vid var inandning av luft tänker

Må det vara lunginflammation. Edith dog av lunginflammation.

Den speglade brunnen.

Ödet sade: vit skall du leva eller röd skall du dö!
Men mitt hjärta beslöt: röd skall jag leva.
Nu bor jag i landet, där allt är ditt,
döden träder aldrig in i detta rike.

Hela dagen sitter jag med armen vilande på brunnens marmorrand,
när man frågar mig, om lyckan varit här, skakar jag på huvudet & ler:

lyckan är långt borta,
där sitter en ung kvinna & sömmar ett barnatäcke,
lyckan är långt borta,
där går en man i skogen & timrar sig en stuga.
Här växer röda rosor kring bottenlösa brunnar,
här spegla sköna dagar sina leende drag & stora blommor förlora sina skönaste blad.

Edith Södergran.

Hon dog av tuberkulos, 31 år ung. En lungsäcksinflammation skall hos den kraftfulla läka ut efter 1-2 veckor, men kan hos den svaga & hos den hos Gud så högt älskade att denne tidigt välkomnas till intethetens kära sfär, utvecklas till dödlig tuberkulos. Det vore nog för underligt, hos lilla mig; det är inte ens hosta som jag har i min kropp - det är knivar & endast knivar.

Men jag vet inte om huruvida jag är kraftfull, om jag är svag, & jag vet inte om huruvida Gud högt älskar mig. Jag vet om att jag är ung & har knivar i min vänstra sida.

De går nära revben, nära bröst, nära hjärtat; i linje från vänster av panna & öga, i vänsters region av bröst & lunga - & jag ber att Gud skall älska mig. I natt vaknade jag av att jag inte fick luft, i dag promenerade jag okuvlig till blomsterträdet. Sedan dagens skymning har jag lite ont i denna lungsäck vid var anda, men desto mera ont i min pannas vänstra punkt, & än mer så i min andes vibrerande mitt.

1863 - 1865 Last rays / Ivan Shishkin, 1832 - 1898.

Sången om de tre gravarna.

Hon sjöng i skymningen på den daggvåta gården:
I sommar växa tre rosenbuskar över tre gravar.

I den första graven ligger en man -
han sover tungt...
I den andra ligger en kvinna med sorgsna drag -
hon håller en ros i sin hand.

Den tredje graven är en andegrav & den är osalig,
där sitter alla kvällar en mörk ängel & sjunger:
oförlåtligt är att underlåta!

Edith Södergran.

Jungfru Maria.

2O2O.O2O2.O2:O2:O2

vilade Maria, vars åtta lungor samm.ande i eter, i nattkupén, från is. »Je m'appelle Marielle«, presenterades min franska variant av helig namne, för fransyskorna Marie Claire et Marie Dominique. De gästade nord för Aurora Borealis fallande färg & de såg vit snö. I enighet med den sakrala logiken anades att vår kupés fjärde - än främmande, kalixborna dam, även hon är Maria.

Hon svarade mig:

Ja, jag heter Maria.

Så vaknade vi tillsammans. Grynings bergamott-té smaksatte väckande; & längs järnrälsen ljusnad sky, holistiska samtal med blåögde operabasen Nikolai Papadopoulos Samuelsen. Han kände väl likväl som jag hur Fenix flaxade askan ur sin fjäderskrud, han kände väl denna askas brända doft & väl dess bäraktiga bördighet.

Hans kännedom bar jag med mig & sol grydde för en dag i tings tecken. Ur Saltsjöbadens skrymsle togs de kartonger - papirmonument över förväntningars förgänglighet - inväntande den egna vrån; vars sällskap än en blek honsvan, vars matta persiskt handväv, vars trä åldrat & mörkt.

Mörkt var det att genomleva is. Men mörkret är det hos ett svart tjärns yta. Det är ändligt. I dess blankhet ses spegling av en himmelens ljusglimt & denna låga är den rotade moralens gloria; är ett löfte om befrielsen från det låga, isande kalla & nattsvarta vatten som har fallit ned längs svalget, i tron att jag skopade mund till mun med elixir rent & klart nog att släcka min törst.. men läpparnas frukt kysstes av sepsis.

Hans etik helt elastisk, han moral lik de andras. Hans val: att grumla ett inneboende ljus: en essensens eld förkvävs i en fallen värld. Han var det mörka naturtjärn vars ljusglitter förförde mig att inmundiga den förödmjukelse det var att ta dess köld till min längtans mun. Det sanna ljuset sågs blott när jag blickade från tjärn mot skyn. De värmande strålarna värmde kinden endast om så.

Jag behöver din kind, att vända mot solen, att befria. I hans avsaknad av tro fanns hans avsaknad av sanningens glödgande stråle. Smek min svala kind, vår stråle.

Men en man utan tro
är trolös.

En trolös man är

svekfull,

falsk,

bedräglig,

förrädisk,

illojal,

opålitlig

& han är otrogen.

Gud liknar solen; - den till honom vänder sig, begynner stråla - & hans anlet tänder sig.
Angelus Silesius.
†

Et quand il croit ouvrir ses bras son ombre est celle d'une croix.

Pärlemor.

D r ö m d e

o17o717 Midnatten.

två dyrbara gåvor från en främmande frände; mer än en näve av barocka pärlor, mer än en näve av himmelska råsafirer.

Gene Tierney. 192o - 2991

Pärlor är av organiskt ursprung men används inom smyckebranschen på samma sätt som ädelstenar. Människan har i alla tider känt till & använt dem till smycken. Pärlor har alltid symboliserat glädje, kärlek & lycka & har i alla tider varit det mest magiska & feminina smycket. De har varit en symbol för månen & ansågs ha magiska krafter som kunde bringa lycka & ett långt liv. / Gemmologiska: pärlor.

Safiren har värdesatts i tusentals år. Perserna trodde att jorden växte på en safir & att reflektionerna av den färgade himlen blå. Safiren har länge symboliserat sanning, ärlighet & trohet. / Gemmologiska: safir.

Ama-san: traditionell pärldykning. Fotografi: Yoshiyuki Iwase.

Ama-san har av mig illustrerats i oljeverket PÄRLFISKA (no. I, no. II), o14.

Det ädla föll från hans, till min, hand & förvarades betryggande i vatten, vars behållare jag bar förundrad över hur förändrat livet var, med denna rikedom som ansetts mig värdig. Rikedomen var sakral.

I skygg fantasi, hur pärlorna kunde pryda örsnibbarna som skimrande nymåneskärvor till form. Ty lyster så som i pärlemor, ha nattens skinande drottning pärlan som symbolisk representant; en liten måne kommen ur det stora havet. En liten pärla i ett vått ostron, minnande om den trånande kvinnans vidöppna blygd & dyrbara knopp.

Fotografi: Yoshiyuki Iwase.

Nyx, Luna, Venus;
i min hand.

Fotografi: Yoshiyuki Iwase.

Nära denna dröm ståtade januari månads fullmåne. Sedan skymningsky lyst -

Pärlemormoln. Fotografi: Satu Juvonen.

lyst, minnande om den inre synen vid nyårsnattens meditation; när fyrverkerierna exploderade var mina ögon slutna, & jag såg; ljusglimt

Vid detsamma tidpunkt i januari o19, sken pärlemor lika så; i form av Iris berikande den norrbottniskt bleka vintern. Även bortom pärlemor uppenbarade sig gudinnan Iris för oss, o2O; via televisionen, när den av sig själv startade för att ur skärm visa mor min hur en regnbågscirkel ter sig från himlen sedd.

- av de polariska pärlemormolnens irisskimmer uppenbarade nära aftonstjärnan Venus, ståtade hon; vår jords dyrbaraste pärla i det kosmiska havet.

Vår käraste måne.

Perla del mar de Cortez.

..a rainbow of color unlike any other pearl because they are produced by the rainbow-lipped pearl oyster, found only in Baja, Mexico, & northern Peru. / ..when the light hits a Cortez Pearl, the unique pigments naturally found in the biopolymers are refracted through the prismatic layers of aragonite. This creates a luminous rainbow that seems to emanate from within the pearl itself. / Thesis: Culticating natural beauty - Sea of Cortez pearls.

Som vore det vanvördigt att skapa ett fåfängt smycke - splittrande gåvans strimma sinsemellan sammanbindande - skyggades fantasin. Det ädla var heligt & intet pärla, intet safir, fick åtskiljas från en gelike av pärlemor & sky. Ej heller fick de skiljas åt från mig.

Oskiljaktiga tillhörde vi varandra.