Rindö vårsalong, '25.

April 06, 2025 in Krea., Kultiv.

Fint kurerat i en otrolig miljö, & en lokal som ett sakralt ark.

Jag visar Rosenträdgård, en mindre i olja.

I vas & förgrund synes en endaste ros, men den öppna boken för den läsande kvinnan till en rosenträdgård, detta förstärkt i en psykedelisk stämning;

den synbara verklighetens upplösning.

Svanbrev.

March 31, 2025

Det är frostnätter,

jag ser -

jag ser dem från höjden, de är vita klumpar i vatten, de liknar stycken av snö, de väsen som lyser i mörkt vatten, de outsägligt rena som flytande, fruset stearin - som någonting som skall forma en framtid. Klumpar av ren elegans.

De är sen islossning fastän våren kom tidigt - hon kom iskall, av längtan till oss, iskall med famnen full av snödroppar, kom hon stark.

Jag kommer gatan fram.

Gatan kantas av purpurblå vårstjärnor, som skira klockor de klämta tyst.

Jag går invid & låtsas om att det är en grönländsk sommardag - det är förbannat kallt, jag söker romantiken & jag finner den, jag skapar den, med svanens fjäder skriver jag in den i min tidiga vår, med förfrusna fingrar var istiden dröjer sig kvar.

Ekot av urtiden.

Det är melodin de spela, det nordliga halvklotets klockspel i ton som söker indigo.

Blå bläck.

Svanhalsar som vita bläckfiskarmar som sträcker sig mot himlen.

Gatan kantas av stjärnor.

I havet skvalpa stjärnor på en natthimmel, de är bleka månar i rymden - de; all form av kosmos, av ovanförskap - de är moln; fjädern har snödroppens färg & den har molnets lätthet.

Det är det obetvingat vita. En eterisk existens här på jorden. De är ljus i mörkret & var dag är än ljusare än den föregående har varit.

Detta är mitt svanbrev.

Det är sommartid.

Klockorna i vårt hushåll ställer sig själva. Natten är oss fjärran; vi se blott aftnar, turkosa aftnar, purpuraftnar, aftnar som blåbläck.

Vi flyr den svarta natten, in i våren, i rosa kappa i rosa sidensjal.

Det var vintertid.

Svankropparna är de blanka rutorna i min vårkalender.

Jag skrev:

min från det finska gränslandet komna mormor skall fira sin 88:e födelsedag. Jag köper ett gratulationskort & jag köper ett frimärkesark, Elsa Beskow 2o24. Vår Elsa Maria skall fira sin 4:e födelsedag & vi skall sända ut inbjudningar, min dotter & jag. Hon skriver bäst hon kan - om jag stavar ut.

Hennes hand är med. Hon skriver med röd tusch.

Kartan av blomsterbarn skall gå åt, i Vaxholm skall en gul blank låda hänga tung.

De har flyttat lådan. Jag söker den. Jag skryter om hur jag behärskar rörelse men jag går vilse i rörelsen.

Jag skrev med blå bläck, till min mormor.

Jag önskade min lilla mommo att solen ville krypa in i hennes hem & att borden hennes ville blomstra av buketter.

Dagen därpå ankommer kortet till Kalix, & en solig lördag firas min mammas mamma. Dagen därpå är vi i sommartid.

Jag skriver i vintertid.

En servitris släcker stearinljuset som har brunnit sedan morgonen.

En annan servitris hämtar det. Hon hälsar: Det är ljust nu.

Servitrisen, hon den andra, hon skall få min vinterkappa. Det är en klassisk, gråkrullig fårpäls som min mormor bar i sitt sköna 6O-tal. Vi har samtalat & servitrisen vill köpa den - så hon skall få den, få den för att vårda den; pengarna.. de får hon ge till kemtvätten & till sömmerskan.

Min kärlekshistoria med pälsen har varat i 3 år, men min kropp är för stor & den är för frusen - ja, kappan räcker mig inte till men nog har jag hunnit slita den - & varit varmare klädd än de flesta, ändå går jag Grönland fram.

Jag tänkte att den skulle gå i arv, men mitt resliga barn.. hon kommer att passa in i den endast ett halvt ögonblick när hon är 14; det är inte en tanke som gör någon glad.

Nu skall jag bara bära kappan under vårens sista kylslagna dagar.

Kaféet är svalt.

Kappan ligger över stolen, som en fäll på barmark.

Närmst min nakna hud bär jag alpacka. Ovanpå tjock ylle från Färöarna. På ena axeln ett hål. Det är en oskriven regel att kvalitétsplagg får vara trasiga.

I lager på lager sitter jag & fryser halvt ihjäl.

När jag dagen dessförinnan satt på denna stol vid detta bord, kom en man förbi. Han var av mig väntad. Han bar ett budskap om tranor, vilket enligt gammal tradition hör vårfrudagen till. Det hör synkroniciteten till att han var omedveten om att han bar med sig ett budskap, när han innan han slog sig ned på en stol mittemot mig berättade om hur han hade sett tranor flyga över kaféet, denna vårfrudag.

Tranan är en fågel som följer solen.

Här förtäljer jag det budskap som är svanens.

Svanen skulle aldrig låta överge oss under den bistraste av tider. Allt hon begär är öppet vatten, så skall hon lindra vinterns kval.

De är bevingade, de är änglar. Ett himmelens offer.

Martyrer.

I sällskap gick vi till hotell Waxholms restaurang. Fönstren mot havet var höga & de var breda. De var generösa; allt var ljus.

På fatet simmade min strömming i smör.

I havet; vita klumpar i vatten.

Stycken av ren snö.

Giugno.

February 18, 2025 in Kultiv.

En resa skall komma att dra dina mungipor mot solen sisådär tusen gånger & mer därtill. I sin födelse som en längtan, därefter i nuets skeende; det doftar, det smakar, det har struktur. Sist - icke desto mindre - vid återblickandet; vår inre tidsmaskin.

Italia

Italien stod osett framför oss.

Det är omkring 1 år sedan som planerna för att hänga upp mina gräddvita sidenplagg på en balkong i närheten av Spiaggia libera della Chiaiolella, tog vid - först som en utandning, sedan som bläckade ortsnamn på ett kvadratiskt papper. Det fanns från början två små, kvadratiska papper: en rutt för Frankrike, en för Italien. Det kvadratiska Frankrike finns kvar, för framtiden, för framtiden finns kvar. Osedd.

I dag är det den 18:e februari & vad gräddvitt i Vaxholm är, är den snö som har spritsat grindar, under julen även granars rosetter & varmvita lampor, längs Ekuddsgatorna var mitt barn & jag vandrar morgnarna, fram för att nå den gula Montessori-villan uppe på kullen. Hon skall där konstruera med klossar & följa alfabetes linjer & få lera i hela sitt anlete, bland vänner.

Klädseln är grå & brun ylle, så att min mishka kan leka björnunge. Jag har tvättat mitt ansikte med Najels röda lera & honung; i spegeln såg jag mitt ansikte som en fasad på en italiensk ö. Med vatten sköljde jag av, jag såg mig gräddvit stå. Var tid har sin färg.

Lockarna låg tjocka mot mina axlar, fulla sjok, som i juniresans luft skulle ha kunnat lyfta. En zeppelinare i solblond cendré.

Någonting kan alltid explodera. Var tid har sin krasch.

*Skrev hem till Azemine om hur det var att resa med Azemine*

Flygbiljetterna tur & retur var en födelsedagspresent från ‘min rika fru’ som är ett av många smeknamn för min sedan 11 år närmsta väninna. Kärt barn har många namn & jag är för egen del den fattiga frun, ty någon skall ju inneha även denna roll. Lyckligtvis anser hon att vår vänskap gör henne än rikare - detta är paradoxen som den i anden arme kan meditera över.

Tack vare min rika fru behöver jag inte förnedra mig i ett förhållande under en medelmåttig man för att uppleva lite guldkant i tillvaron; är det inte systerskap, så säg. Ett paket som inför advent kom med posten innehöll en burk matcha & nu är guldkanten grön om morgonen. När hon såg min matchavisp i bambu tyckte hon att den var så vacker, utan att veta vad det var. Hon var Ariel.

Hon var min Ariel.

Juniresans starkaste minne med henne delat var hur hon dök in höga vågor, min Ariel. Vi var lekande barn i vågor & vind. Havet smakade salt, Chiaiolella låg mörk av vulkan. Ursprungligt. Vi var i urtiden lekande barn. Ursprunget. I vulkansanden ett barn med hink & spade. En resa från vita tangenter i Oslo till en mörk strand på Procida.

Vi promenerade från vår lilla hamn till Procidas centralhamn. Att resa är att befinna sig i rörelse. Det är formationen av den läpp som krusar sig av syrlig citronsaft.

Elsa Maria & jag satt på första parkett när en mindre båt puttrade in för att förtöja vid våra över kajkanten dinglande fötter, varvid vi reste oss & beskådade denna de glittriga fjällens föreställning.

Till fisken hade fiskegubbarna stora tunnor av vit, krossad is. De lastade.

Lillan fick av fiskarkarlarna en pärlemorsskär räka, tror jag att det var - den där lilla stackaren mitt i frigolitbyttan - att leka med. Åter satte vi oss vid kajkanten: jag släppte räkan ned i havet & min dotter fångade upp den med en håv. Igen & igen, ett salt fiskespel.

Detta tror jag var en av hennes finaste stunder under vår resa.

Hon hade manifesterat håven till att stå i ett hörn i lägenheten på Procida, så mycket som hon älskar en bra håv, så fick hon nu fånga detta ögonblick med en vikt liten räka.

Procida, den i Neapelbukten belägna ön i pastell - en passage med vy över vulkanen, var inte resans första mål. Det var bara var vi kom att tillbringa mest tid (tåget mellan Neapel & Venedig bortsett).

Efter en natt i Oslo, & en dag på Munch-muséet, ankom vi Bologna flygplats från vilken vi genast rörde oss mot Florens. Allt detta besvär för att åtnjuta billigast möjliga flygbiljetter skall givetvis inte min rika fru lastas för - ingen kan anklaga henne för att göra sig några större besvär för att spara in något öre, dessa sparas endast in när det är henne till olägenhet att spendera.

Nej, jag tar helt åt mig äran för att vi fick se både Oslo & Bologna flygplats, den sistnämnda på vilken jag efter ett besök av ett farmacia för att söka bot mot migrän snarligen förlorade mitt betalkort - men likaså min migrän, tack & hej. I Oslo förlorade jag istället bara alla mina pengar när jag köpte en glass till min dotter. Vila i frid resekassan.

Det Florens-bo i vilket jag slog numret till min bank för att spärra betalkortet, min hälsning hem till Sverige, låg belägen i detta sjaskiga kvarter - & jag älskade det! En nedlagd - tror jag, om jag får lov att bedöma - bensinstation, möbler & skräp på trottoarerna - & så statyer på parabolhyreshusen, samt allra minst 4 meter i nock i vårt boende.

Att denna kulturens högborg är så genomsyrad, så rik på skönhet & historia att allt detta också kan ses i ett slitet avsideskvarter var det står en trasig soffa mittemot en port till ett hus vars lägenheter rymmer rymd & enorma fönster, älskade jag. Statyer som står högt & vakar över den trasiga soffan, över parabolerna.

Historien är inte förbehållen de tjusiga, centrala gatorna. Ett nudelpaket som hade följt med från Oslo kokades upp på spisen. Min dotter åt ur skål, jag åt ur kopp. Vår väninna klyftade en frukt.

Här fanns inget piano.

*Genom Florens buren, av en mami i klackar*

Den antika karusellen anno 1871 på Piazza della Repubblica charmade min dotter desto mer än vad förortskulturen gjorde - så vitt hon vet. Denna karuselltur på en pålle med grön grimma & fjäderlätt plym talar hon än ofta om.

När vi planlöst hade strosat omkring slog vi oss ned på en trottoarkant utanför Venchi, mina två stora kärlekar med varsin gelato & jag med funderingar kring den mörka, fönsterskuggade bil vilken eskorterades av ordningsmakt. Vem satt i den bilen?

Efter en dag & en natt i Florens tog vi tåget ned till en plats vars historiska vingslag har en än större förfluten vidd, vars skamfilade karaktär är än mer påtaglig.

Vi steg av i Napoli.

Ovan: napolitansk ordning i kaos.

Här står inte hela byggnader öde; fastän en våning kan gapa tom, pågår livet fortfarande i andra våningar. Gatugraffiti, spirande blomlådor & ett gapande mörker - samsas. En form av ordning samsas med ett uppenbart kaos. Här skulle jag inte önska bo, men det är någonting annorlunda, för den som vill uppleva någonting annorlunda. Det händer att jag detta kan önska.

*I de napoletanska Madonna-kulten är även horan en Madonna*

Min från De Fria-tiden bekanting Jerker, vid vår visit sedan ett betydande antal år bosatt i Neapel, var vår otrolige ciceron. Grazie, Jerker!

Innan det blev för mycket av det goda begav vi unga damer oss till hamnen. Bland fartyg höga som skyskrapor, tycktes det, fann vi oss med biljetter till ön Procida. I väntan på båt satt vi, vi krusade våra munnar med syrliga bigarråer inhandlade i en napoletansk vrå för frukt & grönt.

Vi kom med vågorna i rörelse.

Vi hade ett par dygn av stelnat lavaland & Lingue di Procida. Från havet såg Elsa Maria Vesuvius & sade att hon ville se dess lava. Hon fick se död lava. Levande land.

Så kom den morgon då jag satt på huk vid en bänk & åt gårdagens sardiner ur en folieform som kom i tunnan när fastlandsfärden ankom. Dagens nästa varma mål mat skulle bli pizzatrianglar med sardeller under gatulyktans sken.

Ett aftonens Venedig.

Här emellan en tågresa på 9h, tack vare försening.

Venedig är ett mänsklighetens under som jag längtar till att återse. Det är en plats vilken jag vill leva på, åtminstone 1 år men allraminst 1 vecka. Venedig till sin form bjuder in till dessa fantasier, då det framstår som en drömd värld som du får drömma om - ja, du kan likaväl drömma dig 1 år i ett hem i ett högsmalt hus utmed vattnet, med en liten balkong i sten bakom en skyhög trädörr, innanför denna ett ljust tyg skirt som fjärilsvingen, innanför dettas töcken står massiva målningar med fet olja & torkar &

du får drömma om Venedig.

Jag såg så många portar jag ville beträda; muséer, kyrkor, hem. Jag såg fönster som jag ville slå upp.

Jag såg ingen graffitti.

Vi hade en natt.

Det är skönheten som är bortom vår värld & den glädje jag känner inför att detta är människans skapelse. Människan är god! Att de älskliga byggnationerna sedan ter sig som svävande ovanför ett himmelsspeglande hav, har någonting hypnotiskt tilldragande över sig - men den estetiskt sett okonstlade skönheten är nog, är i sig självt tillräcklig.

Med ett mycket sent, men - skall nämnas: också mycket rent - tåg svävade vi in över havet, in i Venedig Santa Lucia. Sedan flöt vi vidare in i den blå timmen, längs kanalen. Vi satt i en vaporettis akter, mitt barn ammades av mig. Den ena stenen var vackrare än den andra.