Paris.

Erik Satie. Piano. Gnossienne No 4. Partitura. Audición: fler franska tongångar: FRANCE.

Vid trivsel i Kalifornien o16 kändes jag tillfreds med att benämnas som fransyska i stil & tunga; den amerikanska idén om Europa, applicerad på Marielle.

Brigitte Bardot.

Samtida fransyska är desto mer bekväm av sig & kosmopolitiskt slätstruken, men fransk vintage är bohemisk elegans i smärt midja & slarvig sensualism; bröstvårtor som flirtiga pärlor, armhålorna indikerar bevuxen könsmognad. Frisyren är inte tillrättalagd; hon är tjusig, men inte tillrättalagd.

Naturligt oslipade diamanter i trippande klack & röd fläck - i mitt fall från rödbetssaft - av vin på underkjolen, njutande croissant & cigarett - i mitt fall jazz.

..med en liten missad kajalskavank på kinden.

Vid resa med Norrlandsnattåget anammade jag Frankrike: denna Röda Korset-blåsa ingav mig, i passionsrött & slits(upp)knäppning blottläggande spiror, fransyskans sinnlighet - & ser man på! Vid kik på lapp som sade lin/viskos, berättades att den de facto tillverkats i Paris - & med ens kändes dess ostrukna otillrättalagdhet självklar; självklart kan en fransyska ha bättre saker för sig än att ha rynkat lin i åtanke - vissa dagar skall hon föredraga att hålla i palett & (jazz)cigarett, bara slarva omkring efter att hon vid O7-snåret besökt det lokala bageriet för att överraska l’homme med croissant de bourre.

Färgåtergivning.

Under mina resor i Frankrike tyckte jag om romantisk arkitektur, fransk radio & frukostcroissant. Hur Z & jag delade det snurriga bakverket, kafévilande från blötheten från höstinfallande cykeläventyret o1o, genom västra Europa (BYCYCLEOPS: LUFF OF LIBERDADE) - & jag minns gästandet hos en vardagsberusad karaktär som bad oss välja ost (men av utbudet förstummades vi), & vid middagsbordet orerade - endast på det förnäma språket, om: en vacker men ondskefull blondin han levt med & huruvida vi var ärliga främlingar el. skulle komma att sprätta upp hans närvarande moder: comme un poisson.

En mysig charkuteribräde-afton i Paris bråkades det om kärlek & ond i sinnet som jag var, blev jag kraftigt förnärmad när en aggressiv, svart buffel dunkade in i mig vid vår passage i trappor. Ilsket spottade jag honom i nacken & än idag prisar jag mina skyddsänglar för att den burduse ingenting märkte..

o1o Chill i Noyon.

Tillvaron var desto lugnare i ljuva Noyon, i metropolens lantliga utkant. Snälle Fabe ville med vildörter råda bot mot min svåra förkylning, & jag läste om meskalin rusad av hans ganja. För vidare färd fick jag kamomill med mig; Z fick fröer.

I skinande argankur.

Lucia-visit o13 med rosade sällskapet Zar: jus de pamplemousse & Louvrén - sedan lämnade han mig på en bensinstation varifrån jag sakteliga fördes söderöver. Affärsmannen Albert vem skjutsade mig bjöd i sällskap med sin kollega (knappt ätlig) foie gras-sallad i sydfransk bymiljö jag aldrig skall glömma. Det var december & sommar.

Kung Feral & jag gästade under vår liftarresa o15 (Münster - Valencia: FABLE FEMMES) än en generös & egen fransos, boende i vinodlingshöjd. Han samlade konst & koraller i ett hem hans händer byggt; möblerat med egna, imponerande snickerier. Han serverade oss fransk födolyx & trädgården doftade rosmarin.

Vid min duschning i herrens utsmyckade hem smorde jag av misstag in mig med graisse de canard, förväxlat med kokosolja. Ännu ett tokigt duschminne är från Paris sekelskiftesbyggnader, var en trångbodd kvinna hade placerat den oplacerbara duschkabinen i köksvrå. Den var det en parisisk upplevelse att tvåla in sig i.

Lår inbjudande en hand.

o1o11o3
Paris, baby!
Nu ska jag duscha i köket. För det är där duschen är.

Eroica.

o511

K o n s e r t
O P E R A N
S t o c k h o l m

Dirigent: Erik Nielsen.
Kungliga Operans kör
Kormästare: James Grossmith
Kungliga Hovkapellet

Den egna bemärkelsedagen hedrades stort sedan dygns passage. Kavaljern tog mig till Kungliga Operans Eroica. Det var oförglömligt - & pausförströelsen lika äventyrlig som oavsiktlig.

Harmonin bröts när brandlarmet ljöd & publik likväl som scenskara fick utrymma. Orkestern samlades vid S:t Jakobs bränt röda kyrka - & vi vid entrén. När det konstaterats att det var larm utan eld, inrymde vi för det konsertbetitlande mästerstycket - Symfoni no. 3: Eroica (18O3/4); en hjältesymfoni till Napoleons ära - av Ludwig van Beethoven (177O - 1827).

I hög sal ingav verket innerligt kännande om romantikens ikoniske kompositörs epoköverskridande älsklighet. Det finns en sanning & det finns sann skönhet. Det finns även, i starka & hårda element, en salig sexuell vigör hettad av att känna den andres händer om sina lår.

Eroica är briljant & unge dirigent Nielsen bemästrade sitt hantverk med bravur; hur händerna hans spelade urvävens strängtrå’, som en förandligad harpa som få orkesters instrument & essens i skiftande konsonans med symfonins komplexitet.

Övrigt framförda verk - Ralph Vaughan Williams (1872 - 1958) - inspirerad av William Shakespeare & Walt Withman: Serenade to Music (1938) & Toward the unknown region (1907), samt Andrea Tarrodis (*1981) Liguria (2o12) - var tillika geniala, om än mer experimentella i karaktär - & synnerligen mer bombastiska, med de korstämmor vars kraft var nära få innerkupolens cheruber att vakna från sömnen att vara konst. De sjöng liv.

Synnerligen den nutida Liguria, i vilken italienskättade Tarrodi (vem, skall det norrbottentroget nämnas, inte endast har formats vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm samt Conservatorio di Musica i Perugia, Italien, utan även vid lilla Piteås musikskola) har tonsatt en norditaliensk pilgrimsfärd: fiskebygderna Riomaggiore, Manarola, Corniglia, Vernazza & Monterosso är sammanundna genom berg, är skälmskt prövande.

Leden ljuder i form av Liguriska syner & lekfulla djur - & så storm, hotfulla hav. Introduktionen var eufonisk åska & mannen för sällskap kunde inte sluta tala om dessa dramatiska stråkar - ej heller om tvära, vackra kast inom Vaughan Williams Toward the Unknown Region - av mörkt muller; da capo, da capo! Operans scen stod i brand.

o19o511 Utrymning av Operan.

Dearest thou now O soul, walk out with me toward the unknown region, where neither ground is for the feet nor any path to follow? No map there, nor guide, nor voice sounding, nor touch of human hand, nor face with blooming flesh, nor lips, nor eyes, are in that land. / Walt Withman / Dearest thou now O soul.

Glad påsk.

o19o417/27

Regnum meum non est de mundo.

Påskriset prytt av allehanda: en knallig fjäder från min samling av rosa fjädrar som jag funnit hipp som happ, skinande dansk peng & skärt presentsnöre, fjolårets torkade gulblomster & exotiska små tussar till ägg,

Bjärt & oblygt utvikt påskliljas fägnad falnad & kvarvarande chokladfabrikssnutt äten; tid för pynt att maka sig, till förmån för äggkartongodlingars späda skott. Helghyllning har skett i oenighet med vårgudom, kristendom & barndom; brokigt som ett stinnt karamellägg, ty så älskligt att fröså, lyss kyrkostämmor & överraskas av påskpresenter i trädgårdsgömmorna, att jag vill ha allt. Påsk är allt.

Påsken o13 kom min vän Zar från Zu den Klippen, Tyskland, till de katalanska bergen där jag levde med Z. Med sig hade han små valnötsägg i vilka gåvor gömde sig. Jag målade dem innan vi öppnade; denna yin/yang-nöt fick Z & den innehöll en turkos.

Allaredan svarta onsdag ett festivt premiärdatum, sedan entré i kalkstensport. Kammarkör (orgel, violin, oboe, cello, fagott) & evangelistkvartett dirigerades av Lars Fredéns gudalika rörelser; skapelse: väckte de ljudvågor som övergår till ljusvågor, i Gustaf Vasa korskyrka (invigd 19O6, arkitekt: Agi Lindegren), för framförande av Passio signerat estniske kompositören Arvo Pärt (*1935). Såg opp mot innerkupolens änglafresker & ned mot våra slingrande händer. Hans grövre armled med de blå ådrorna, min nättare med märkligt glödande ton.

‘Pumudabordet’ kallas denna min vrå för skönhet & kontemplation. Här huserar kosmetika & krämer, med inte annat än denna inramning av morfar & mormors bröllopsfotografier (samt mormorsmor vid vattenpump) & en saltlampa, utöver. Förutom vid påsk, för då pryds visst pumudat även med ett ägg.

Sedan var jag ensam utan att så kändes av, för från skärtorsdag till annandag var det presentjakt; fågel, fisk el. mittemellan? Ibland ringde jag för att be om ledtrådar. Ett litet ägg i päronträdets klyka & ett stort i lekstugan - samt mellanägget i rabattdjungel & så ett par paket. Bortsett från kakaosocker gavs jag kvinnovård i form av vetekudde som ett hjärta, nattljusolja & milt järn - för att nämna en bråkdel. Det barnsligaste var en lupp att nogsamt studera vårens små varelser med: jag har alltid haft ett gott öga för insekter.

Det största men inte det första & inte det främsta, av påskpresenterna som jag jagade i trädgården.

Sysselsatte mig med konst (våt aquarelle av valar, säl & havsdrake), jordhänder; bortrensning av svartäpplen - heligt att se småblom träda fram under förrårets försummade förruttnelse, samt sådd & plantering - svullen pärlhyacint, frisk rosmarin & den påsklilja som lyst dag som natt. Efter endast ett par dygn kom grönkålsbebisarna ur jord & tätt efter kom ringblommesmåttingar som sprang förbi. Westland Winter-grönkålen är härdig nog för fjolårets krusade prakt att än skörda - som jag gjorde till ett söndagsmål.

Rostade kikärtor & honungsrostad valnöt, silver- & vitlöksstekt sparris samt grönkål & brännässla från härd. Fräschör från grönkålsgroddar & rysk yoghurt med rödbetspulver.

För mig själv som jag var, var jag obrydd om att stilla hungern med pompa & ståt; en kulört & vegetarisk måltid var kalas tillsammans med pressad, fermenterad rödbeta till dryck. Mestadels åts dessa dagar frukt, bovetegröt, rysk yoghurt & choklad - &, skall sägas, inte ett endaste ägg, innan den annandag när den samboende kom åter, kurrande.

Svart katt, vit svan.

o314/21

Ur De båda danserskorna.

Den ena är ljus som en gryning om våren,
& mjukt falla håren,
kring danserskans skimrande gestalt.
Den andra är mörk som ett farande väder,
i nattsvarta kläder,
som skyla, men likväl förråda allt.

Jag känner hur tankarna stiga & brusa,
de trå till den ljusa
& vilja ledsaga mig dit.
Hon väjer & nekar & viskar besviken;
för mina skönhetsriken
är inte på långt när du tillräckligt vit.

Wilhelm Bernadotte (1884 - 1965)

Kär väninna & jag, tog frukterna från isöknens kulturoas: vita baltiska källarvalv, ryska nationalbaletten i Östergötland & visit av universitetsfästets kyrkovävar samt ett halvt oframkomligt Linköpings Antikvariat, var jag i liten franskformad bok (Svart & vit - Wilhelm Bernadotte, 1918) fann stor poet av slottsätt. Vår första dag i sällskap högläste Azemine ur Karin Boyes lysande diktarv.

Vårens väntan.

Går jag ej här rusig av rosendoft -
ändå ha inga rosor kommit!
Skälver ej allt höljt i gudomligt skir?
Hemliga löften dagrarna viska.
Fjärranifrån nådde mig nyss en vind,
lätt som en återhållen andning,
fylld av en blyg bävande väntans doft.
Allt sedan dess ett under jag anar.
Intet jag vet går som i fjärran land,
går som i dröm, i dröm om rosor. Allt är som förr -
likväl är allt förbytt.
Sällsamma gåtfullhet över tingen!

Karin Boye (19OO - 1941, mycket mörk med stora ögon)

Ur Ediths poem & en gyllene snöflinga, tillika asterisk, i de svanprydda brev jag sände när än i norrbottniskt bo, onär Honom. Åter i attefallsbo är brevsvanen vid kosmetikvråns pipettförsedda oljor, var jag är; omsorgsfullt pumudande med myrra & Dr.Hauschka.

En svart katt korsade gatan en dag när jag kom hem, till Honom. Det lamslog mig i ett dygn. Hur kan ett hem vara lyckligt när en svart katt bor tvärsöver. Vit salvia vilar bränd i smyckessamlande katts låga kärl; för att röka ut demonerna. Vitt skinn i skär spets, silke, sammet. damaskusessens, kinders rosor höjda av ett leende; kunde inte annat än att välkomna, när han kom hem till mig.

Ur Dagen svalnar.

III
Jag såg min herre för första gången idag.
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm..
Var är mitt jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?

Edith Södergran (1892 - 1923)

Hur kan en svan bestå vit när vårjorden är i sörja? Den putsar fjädrarna. I ofelbar frenesi putsar den fjädrarna sina. Sällsynt är renhet gåvokommen, blott & bart.

Ur Lid - men brinn!

Hellre många stora fel
än en vit men skrumpen själ,
hellre kvävas i en suck
än att leva som eunuck
& bli trind & fet & frodig
utan att ha kramat blodig
saft ur livets mogna frukt,
syndig eller full av tukt.

Wilhelm Bernadotte (1884 - 1965)

Den renhet genom vilken jag välkomnade var inte ett skänk & så var heller aldrig min emottagande barm av rosa rosenknoppar & Apotéka Havlíks ros. Om än föga frenetiskt, så putsar vi två tillika. Jag kan se honom & han kan se mig. Bortsett från detta är vi tämligen blinda & lomhörda, för varandra - men aldrig för skönheten, musiken, mystiken.

Väninnan bröt min isolering. Vi fick se: fullmånen fördriver den svarta svanen. Svarta svanen skall aldrig renas - själen hennes är fullkomlig sörja. Ljusa Odettes sagolika piruetter fick publiken att hålla andan; fick mig att finna ande, i Konsert & Kongress (Linköping). Aftonen såg vi Svansjön, vårdagjämningen såg vi svanparet - nedom silverskimrande vädursklot - i parken. I Rigas gotik tog hon anka, i Linköping tog vi anka (apelsin & enbär, Brasserie Bouquet). Aldrig tog vi svan.

o18o5 Saltsvan.